Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Mot nya stigar

Allan Larssons böcker har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

För precis ett år sedan presenterade statsminister Stefan Löfven, Miljöpartiets språkrör och fyra borgerliga partiledare den så kallade decemberöverenskommelsen. Alla var lättade, men särskilt lättad var nog Löfven, som aviserat nyval sedan regeringen förlorat riksdagens budgetvotering. I ett prekärt parlamentariskt läge gjorde sex partier upp om formerna för hur Sverige skulle styras utan majoritet för något av blocken.
Sedan oktober är decemberöverenskommelsen historia och en hårt prövad Stefan Löfven kan se tillbaka på 2015 som ett annus horribilis. Hans rödgröna ministär har drabbats av det ena självförvållade bakslaget efter det andra. Dessutom överrumplades regeringen av den största flyktingkrisen sedan andra världskriget.
Det lealösa handlaget sätter spår i opinionen. Enligt Novus och Ekots senaste sammanvägning av väljarundersökningar, poll of polls, är Löfvens socialdemokrater nere på Håkan Juholt-nivå: 25,3 procent. De två regeringspartierna, S och MP, stöds av bara 31,1 procent. Sverigedemokraternas framryckning fortsätter.
Frågan är vart Löfven skall vända sig för att få inspiration inför 2016 och resten av mandatperioden.
Här kommer ett förslag.
Under helgerna borde han fördjupa sig i ett par böcker av en partivän.
De handlar om hur Socialdemokraterna, i ett annat kritiskt skede och med nästan lika svaga opinionssiffror som idag, tog både ansvaret och kommandot för att anpassa Sverige till en ny situation. Det rör sig om åren 1989–1994, då Berlinmurens fall och Sovjetkommunismens kollaps bröt sönder kalla krigets europeiska ordning och Sverige sögs ned i en depressionsliknande kris. Socialdemokraterna valde då att svänga i flera viktiga frågor.
Allan Larsson var ganska kortvarig socialdemokratisk finansminister 1990–1991, men han bidrog till att omdefiniera svensk politik och ekonomi. Det var Larsson, före detta Ams-chef, som låg bakom den kommission som under Bertil Rehnbergs ledning stabiliserade lönebildningen. Det var Larsson som knäckte inflationen, detta gissel. Och – allra viktigast – det var Allan Larsson som fungerade som statsminister Ingvar Carlssons parhäst i ansträngningarna att i såväl regerings- som oppositionsställning ompröva socialdemokratins Europapolitik.
Båda var formade av Tage Erlander, som i ett berömt tal på Metallkongressen 1961 sagt nej till dåvarande EEC, en hållning som nästan satte sig i partiets DNA. Det hindrade inte Carlsson och Larsson från att bryta med vad statsvetarna kallar path dependence, stigberoende: tendensen, eller frestelsen, att traska vidare i gamla fotspår trots att verkligheten har förändrats.
Begreppet dyker upp i två angelägna böcker av Allan Larsson. Förra året kom Bryta ny mark, som behandlar arbetslinjen, kampen mot inflationen och räddningen av banksystemet. Den följdes nyligen av Min europeiska resa, en titel som är självförklarande.
Allan Larssons böcker har inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Möjligen beror det på att publiceringen har modesta former. Av personliga skäl har han gett ut dem på ett litet förlag som annars specialiserar sig på litteratur om Gotland. Och han vill inte kalla sina böcker memoarer, utan föredrar termen ”memon”. De består alltså av en serie memorandum om olika ämnen.
Larsson skriver klart och koncist och utan större åthävor; det märks att han har ett förflutet som journalist. Blygsamheten är sympatisk, men bidrar måhända till att tona ned betydelsen av den period som skildras. Mycket talar för att 1990-talet var ett formativt moment i Sveriges utveckling, ungefär som 1930-talets folkhemsbygge, kohandel och Saltsjöbadsavtal. Fast med delvis andra politiska förtecken.
De reformer som Larsson medverkade till innebar en ökad marknadsanpassning. Även detta säger något om hans förmåga till nytänkande. Tjugo år tidigare hade Larsson varit med om att som utredare hos Metall lansera löntagarfonderna, som i sin ursprungliga LO-version hade inneburit en planekonomisk katastrof.
Det ”memo” som borde intressera Stefan Löfven allra mest är det femte. Larsson beskriver här hur den svenska Europapolitiken utvecklades från Erlanders Metalltal via en ”öppen ansökan” om ett svenskt EEC-närmande 1967, Olof Palmes medlemssonderingar 1970 och frihandelsavtalet 1972. Kapitlet kulminerar med händelserna 1990–1991.
Carlsson och Larsson bestämde sig för att pröva möjligheterna för ett alliansfritt Sverige att gå hela vägen till medlemskap och inledde ett målmedvetet arbete för att övertyga sitt parti. En första öppning kom vid S-kongressen i september 1990. När Sverige någon månad senare drabbades av en valutakris i spåren från det sena 1980-talets överhettning kallade Carlsson in den socialdemokratiska riksdagsgruppen till en veckolång beredning, där Europapolitiken var en av punkterna. Det resulterade i en formulering som den 26 oktober återkom i en regeringsskrivelse till riksdagen, uppläst av Larsson:
”Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen.”
Den borgerliga malisen gör gällande att regeringen öppnade för medlemskap genom en ”fotnot” i ett krispaket. Det är en myt. Den deklarerade ambitionen att ansluta Sverige till dåvarande EG var en vändpunkt – och ett enormt kliv för socialdemokratin. Dagen därpå var det toppnyhet i Financial Times. Att svenska medier istället fokuserade på krisåtgärderna var ett förbiseende som regeringen knappast kunde lastas för. Den 1 juli 1991 lämnade Ingvar Carlsson in Sveriges medlemsansökan.
Denna socialdemokratiska omvändelse initierades vid en tidpunkt då partiet var kraftigt försvagat. I början av 1990, sedan regeringen ombildats efter riksdagens nej till ett stoppaket för att kyla ned ekonomin, var partiet nere på 28 procent i opinionsmätningarna. Men parallellt med att Carlsson och Larsson fick partiet att svänga om Europa inleddes en remarkabel återhämtning, även om den inte räckte till valseger 1991: S fick 37,7 procent av rösterna.
Uppgiften att sköta medlemsförhandlingarna föll på Carl Bildts nya borgerliga regering och den allmänt respekterade Europaministern Ulf Dinkelspiel. De slutfördes i typiskt svenskt samförstånd mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Mitt i detta arbete slog krisen till med fallande BNP tre år i rad. Regeringen och Socialdemokraterna enades hösten 1992 om två hårda krispaket, där båda sidor gjorde långtgående eftergifter. Det var en besvärlig tid då svensk politik visade sig från sin bästa sida: pragmatisk och rationell utan att sudda ut de ideologiska skillnaderna.
En stridsfråga var dock tidpunkten för en folkomröstning: Bildt ville lägga den före riksdagsvalet i september 1994, Carlsson ville att den skulle genomföras efteråt. Att den socialdemokratiska linjen vann bör alla Europavänner vara tacksamma för. Våren 1994, efter ekonomins störtdykning, var förtroendet för Bildtregeringen så anfrätt att det sannolikt hade blivit nej.
I juni 1994 rekommenderade S-kongressen ett svenskt medlemskap. Carlssons tyngsta argument berörde räckvidden för demokratins beslutskraft. Endast genom medlemskap kunde Sverige få inflytande: ”[D]en största risken med ett svenskt utanförskap är att Sveriges oberoende på pappret blir en formell beslutsrätt över en alltmer tilltagande maktlöshet.”
Efter att på våren ha varit ytterst tveksamma bestämde sig tillräckligt många socialdemokratiska sympatisörer, nästan 50 procent, för att rösta ja i folkomröstningen den 13 november, ett par månader efter en rungande socialdemokratisk revansch i riksdagsvalet. Det avgjorde saken. Den 1 januari 1995 gick Sverige med i vad som då blivit Europeiska unionen, EU.
Påståendet att denna omtumlande process skulle ha skett under radarn, likt en smygande statskupp, är befängt: det var ett successivt förvandlingsnummer inför öppen ridå.
Så vad kan Stefan Löfven lära av allt detta?
Kanske att han skulle kunna vitalisera svensk politik genom att släppa sitt stigberoende. För på ett område, lika känsligt för socialdemokratin som en gång Europafrågan, har det skett så väldiga förändringar att ny mark behöver brytas.
Det är flyktingkrisen. Om Sverige skall undvika sociala explosioner om några år måste tiotusentals nyanlända integreras på arbetsmarknaden. Det kräver reformer som kombinerar den svenska modellens grundläggande element med chanser till egen försörjning för mindre kvalificerad arbetskraft.
Otänkbart, invänder socialdemokratisk vän av ordning.
Det var även ett EG-medlemskap före Murens fall 1989.
Eller som Prince hade beskrivit stigberoendet om han varit svensk socialdemokrat:
Party like it’s … 1988.

MER ATT LÄSA

Bryta ny mark (GotlandsBoken) av Allan Larsson.
Min europeiska resa (GotlandsBoken) av Allan Larsson.
Svensk väljaropinion, december 2015 (sverigesradio.se).
Den motvillige europén. Sveriges väg till Europa (Atlantis) av Ulf Dinkelspiel.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Makt i förfall, Sydsvenskan 13/12 2015.
President Ingvar, Sydsvenskan 23/3 2014.
Läs utdrag ur Per T Ohlssons nya bok: ”Svensk politik”, Sydsvenskan 15/3 2014.
Gå till toppen