Jag är nitton år gammal med ett bagage fyllt av svåra omständigheter men även kärlek, insikter och vackra minnen som sätter färg på tillvaron en grå dag. Jag tänker återberätta en av många resor och vill förvarna om innehåll som berör psykisk ohälsa.

I somras nådde jag botten och ville dö. Jag hade ingenting konkret att vara olycklig över. I perioder dessförinnan hade det varit betydligt jobbigare men nu var jag trött på att kämpa. Ingen tycktes förstå mig och min frustration över all orättvisa någon skipad. Vetskapen om att hela livet är en kamp full av orättvisor gjorde mig blind för det faktum att livet är en gåva.

Jag hade skrivit en självremiss till psykiatrin ett halvår innan med hopp om att få prata med någon som kunde backa upp mig i min sorg och säga att det jag kände var naturligt. Innan dess var jag på vårdcentralen där jag fick träffa en psykiater och berätta om min ångest. Tjugo minuter senare hade jag recept på Fluoxetin och sparsam information om vilka biverkningar det kan leda till.

Efter fyra veckor blev jag kallad till introduktionsmöten och några veckor därefter befann jag mig på plats. Efter två möten gick jag aldrig dit igen. Jag klarar det själv, tänkte jag. Jag intalar mig själv att mina problem inte är värda att investera i. På egen hand hade jag tagit mig igenom tiden tills det bara fanns svåra tider kvar.

När jag berättade för min bror att jag svalt 30 tabletter åkte jag och mamma till psykiatrimottagningen i en annan stad. Jag minns hur mycket jag skämdes. Vilken situation hade jag försatt mig själv i? För att inte tala om att jag slösat bort Ipren och mormors hjärtmediciner. Jag kände mig som Judas. Besöket där slutade med Fluoxetin, lugnande och sömntabletter och ett löfte om någon att prata med.

Fyra veckor går. Jag väntar och börjar smida framtidsplaner. Mina tabletter tar slut och jag ringer till mottagningen för att be om nya men får besked att det är läkaren jag måste komma i kontakt med. Han är onåbar och jag ringer till mottagningen igen där en hjälpsam företrädare inser vikten av att jag fortsätter och fyller på receptet som en självklarhet. Fyra veckor går och jag väntar på brevet.

Jag och flera i min familj ringer runt och hör efter. Jag krånglar till det och flyttar till en ny stad vilket leder till många olika telefonsamtal i syfte att flytta remissen till den nya orten. Det framgår senare att remissen slarvats bort och att noteringar i dokumentet saknas. C'est la vie. Jag klarar tillvaron väldigt bra och beslutar mig för att sluta med alla preparat då jag inte orkar påtala att recepten behöver förnyas. Jag blir påmind om hur det känns när hjärtat knappast får plats i bröstet.

Efter tre månader får jag ett samtal från psykiatrivården i min nya hemstad. Jag redogör min historik och min nuvarande vardag och tillvaro. Efter femton minuter får jag höra att jag är för bra för att få en plats där men att Ungdomsmottagningen kan tillgodose mina behov. Jag ringer till mottagningen och får höra att jag är för komplicerad för dem men att Närhälsan unga vuxna kanske kan bistå med något. Jag ringer dit och pratar med en företrädare som sympatiserar men förklarar att jag får vänta två veckor på att nya ansökningar erhålls.

Detta är en absurd verklighet jag inte önskar någon får känna av. Jag hanterar det då jag har mycket att leva för men känner mig frustrerad över detta faktum. Fler och gratis insatser till vården, psykisk hälsa ska vara en mänsklig rättighet.