Kultur

Dikt, dikt, dikt är min kropp

Morten Søndergaard

Genernas dömda rot. Övers Jonas Rasmussen. Rámus.

Konceptdiktningen är under belägring, i alla fall i USA, där poeten Kenneth Goldsmiths redan ökända verk om den mördade Michael Brown har resulterat i att en yngre generation i hårda ordalag tagit avstånd från en estetik man uppfattar som bröstande självupptagen och storvulet blind.
I sig betyder det inte att den konceptuella diktningen dör – den kommer fortsätta leva, någonting som danske Morten Søndergaard visar i ”Genernas dömda rot”, nu översatt till svenska av den alltid pålitlige och skicklige Jonas Rasmussen. Men antagligen leder det till att man läser den med andra ögon. Titeln är ett anagram av poetens namn och på svenska ett poetiskt original. Diktbokens danska namn: ”Må sort dreng dø ren”.
Det är en tydlig fingervisning – Rasmussen har valt att inte översätta boken bokstavligt, utan istället ta dess kompositionella idé och stöpa den i svenskans ord och syntax – mot bokens konceptuella sida. Som är både gimmickartad och djupt allvarlig. Boken bygger på ett blodprov från författaren, som har analyserats med hjälp av DNA-sekvensering i syftet att frilägga dennes genetiska kod, varpå denna sedan används för att skapa ett slags poetiskt, konceptuellt köttsligt, brus. Rader som ”ttctctcgc tcctgaaat ttgaattctt tctttatcag” kan fylla en hel sida, ibland saknar tecknen till och med fonem: ” ”*,*+%.”
Det är ganska galen läsning. Eftersom merparten av bokens tas upp av dessa konkret meningslösa teckenansamlingar är det som att se en dikt redan tuggad på, halvt försvunnen. Än mer förvildad av den nästan surrealistiska automatskrift som de läsliga partierna består av: ”attack och snabb i saknad med agnar slåss vi med kanyler och slush och pass”.
När en dikt har slumpens spel som absolut princip (som DNA, en evolutionär tillfällighet) följer alltid frågan: Varför? Varför ser dikten ut just så här, och inte alldeles annorlunda? Eller: Är det mer än ett spektakel? En alldeles för rolig idé som tryckts till halvhjärtad, trött poesi? Jag är åtminstone ganska led på den här sortens överregisserade konceptuella lekar. Ord förblir ord. De är inte kött.
Just det räddar dock boken, Søndergaard är en så ljudligt säker poet att de läsliga raderna får en sjungande kvalitet som ringer igenom bruset, ofta med en fånga dagen-attityd: ”o vidare som virrvarr i vardande […] / och hur solmattan ändå glöder se!” En underbart stigande, mot det gamla ordet ”fägnad” pekande, poetisk fras. Inslungad i det genetiska brusets sammelsurium.
Vi lever just nu i en poetisk övergångsfas, där den rena konceptuella diktningen ter sig allt mer uttömd och stel (som Goldsmiths pinsamma projekt att ”skriva ut hela internet”), där relationen mellan poet och ord, erfarenhet och dikt, ånyo omformuleras. Søndergaards bok befinner sig i den här skärningspunkten, eftersom konceptet här är hans kropp, hans rösts genetiska orsak. Det är ett försök att i en dikt väva samman genotyp och fenotyp. Bara det gör den fascinerande nog.
Gå till toppen