Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Såväl statens som kommunernas ambitioner för hemlösa har sänkts. Härbärgenas negativa effekter är välkända."

Dagens upphandlings- och anbudsförfaranden riskerar att medföra att färre personer, som har utbildning för det, arbetar med hemlösa.
Frivilligorganisationerna kan också bli uppbundna till kommunerna och tappar sin samhällskritiska udd, skriver Hans Swärd, professor i socialt arbete, och Per Eriksson, före detta rektor vid Lunds universitet.

Det finns tendenser inom både den statliga och kommunala hemlöshetspolitiken som pekar på att utvecklingen går bakåt.
Kommunernas beräkningar tyder på att antalet hemlösa har ökat sedan Socialstyrelsens senaste nationella kartläggning som slog fast att omkring 34 000 personer i Sverige var hemlösa 2011.
Malmö kommuns årliga kartläggning visar att hemlösheten i staden har ökat sedan i fjor. Antalet hemlösa vuxna har stigit från 1 142 till 1 333. Antalet barn som var hemlösa hade den 1 oktober 2015 ökat från 467 till 675.Även Lund redovisar en ökning av hemlösheten.
Såväl statens som kommunernas ambitioner för de hemlösa har sänkts.
Efter att kommunerna näst intill avskaffade sina härbärgen för hemlösa under 1970- och 1980-talen har det sedan 1990-talet skett en återuppbyggnad. Det finns krav på en nationell tak-över-huvud-garanti. Till exempel vill Stockholms stadsmission ändra i socialtjänstlagen så att alla hemlösa har rätt till tak över huvudet. Förslaget är ett uttryck för den desperata situation som många frivilligorganisationer befinner sig i när de möter människor som saknar nattlogi.
Men en tak-över-huvud-garanti leder till att hemlösa garanteras rätten till en härbärgesplats med låg kvalitet och till dyra kostnader. Garantin gynnar entreprenörer och följden blir en växande marknad för härbärgen som konkurrerar med låga priser.
Socialtjänstlagen föreskriver att alla ska ha rätt till skäliga levnadsförhållanden och i det ingår en fast bostad.
Även om inte socialtjänsten lever upp till sina skyldigheter finns det knappast någon anledning att sänka ambitionerna genom att övergå till en tak-över-huvud-garanti som lägsta nivå.
Härbärgenas negativa effekter är välkända. Kommunernas ambition är att de som bor på härbärgena bara ska göra det en kort tid, men all erfarenhet visar att det är svårt att slussa människor vidare.
De hemlösa är också rädda för övergrepp på härbärgena, en del sover hellre ute. Dessutom drar härbärgena till sig droger, gästerna har svårt att hålla sig drogfria.
Dagens upphandlings- och anbudsförfaranden riskerar att medföra att färre personer, som har utbildning för det, arbetar med hemlösa. Kommunerna upphandlar härbärgen, soppkök, värmestugor och stödåtgärder av frivilligorganisationer eller av privata aktörer.
När flera aktörer lämnar anbud för att utföra en tjänst ska kommunerna jämföra kostnader och kvalitet. Men det är svårt. Kostnadsjakten kan till exempel göra att man inte tar reda på vad de hemlösa tycker. Och istället för samarbete kan konkurrensen om anbuden innebära spänningar mellan olika utförare.
Ofta upphandlas olika delar av insatserna för hemlösa var för sig utan hänsyn till helheten och behov av samordning. Korta bindningstider och omförhandlingar av avtal leder till en ryckighet för en grupp som är i behov av kontinuitet. Det kan också göra att frivilligorganisationerna blir uppbundna till kommunerna och tappar sin samhällskritiska udd.
Många förändringar sker successivt. Det finns en risk för att allmänheten börjar se hemlöshet som ett normaltillstånd eller sätta olika grupper mot varandra.
Flera kommuner som tar emot många flyktingar har fattiga EU-medborgare som tillfälligt vistas i kommunen plus många hemlösa i förhållande till befolkningen. Dessutom är det svårt att få fram tillräckligt med bostäder. För att klara upp denna komplexa situation måste kommunerna få stöd av staten.
Regeringenbör inrätta en ekonomisk stödform som gör att kommunerna kan utveckla sitt arbete för att minska hemlösheten. Åtgärderna bör ha vetenskapligt stöd som visar att de kan ge resultat.
Den negativa trenden med härbärgen måste vändas och det måste bli ett slut på att barn i Sverige tvingas tillbringa sin barndom i hemlöshet.
Regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med landets universitet professionalisera hemlöshetsarbetet och stoppa den utveckling där allt fler icke-professionella personer arbetar med hemlösa.
Hans Swärd
Per Eriksson

SKRIBENTER

Hans Swärd är professor i socialt arbete vid Lunds universitet.
Per Eriksson är före detta rektor vid Lunds universitet.
Gå till toppen