Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Skåne

De var inte flyktingar – de var kollegor

Vi har fortsatt att följa några av de män, kvinnor och barn som var med i porträttserien #föreflykten. Och hamnade mitt i ett känslosamt möte i Höörs kommunhus.

Bild: Hussein El-Alawi
Mustafa och Ranya Al- Zoltan håller krampaktigt i varandras armar medan de hasar fram över den hårt pressade och därför glashala snön. Vi befinner oss i utkanten av den lilla byn Norra Rörum. Närmare bestämt vid en liten pittoresk bensinmack som ser ut som rekvisita i en 50-talsfilm.
Båda fnittrar förtjust. Det är första gången de ser snö i verkliga livet. Det är också första gången på många år som de känner att de får vara sig själva.
Båda är här på grund av sina respektive professioner, inbjudna av Höörs kommuns miljö- och byggmyndighetschef Rolf Englesson. Det var när han läste i HD och Sydsvenskan om Mustafas yrkesliv som arkitekt och byggingenjör, och Ranyas erfarenhet som miljöchef, som han fick idén att bjuda in dem för att föreläsa inför kommunens tjänstemän.
Läs mer: ”Om jag inte ser glädje i hennes ögon blir det inget bygge”
– Ser du felen?
Rolf Englesson sneglar på Ranya Al-Zoltan som under någon sekund låter blicken svepa över den snötäckta macken innan hon säger:
– För det första ligger macken inne bland bebyggelse. För det andra borde väl dieseltanken där borta ligger under mark.
Rolf Englesson ser påtagligt imponerad ut över att Ranya, helt utan betänketid, satte fingret på just de invändningar som kommunens miljöförvaltning har mot macken.
– Du får jobbet, säger han.
Paret Al-Zoltan förstår att han skojar. Båda vill inget hellre än att börja arbeta igen men har förstått att det kommer att dröja. Migrationsverket har förberett dem på att det kan ta uppemot ett och ett halvt år innan de får besked om uppehållstillstånd. Först därefter kan de börja med den svenskundervisning som de vet att de behöver för att ens komma ifråga på den svenska arbetsmarknaden.
Mustafa har haft ett brett leende på läpparna ända sedan vi steg ur bilarna. Nu blir han allvarlig.
– Sverige borde verkligen använda sig av alla ingenjörer och doktorer och andra välutbildade människor som nu kommer, säger han.
– Vi behöver inte ens få lön i början, men om vi bara får en praktikplats så att vi kan börja göra nytta och lära oss språket... Det är inte bra att bara sitta på sitt boende, säger han.
Läs mer: ”För mig är ouden ett vapen för framsteg och utveckling”
Under arbetet med porträttserien har vi träffat många som uttryckt samma önskan om att få göra nytta och samma farhåga om att det kommer att ta flera år innan det blir så. Det finns undantag. Som musikern Izmat Labad - han som fick ett ultimatum av smugglarna - "Ouden eller kläderna" och kastade kläderna i Medelhavet för att sedan omfamna sitt omsorgsfullt inplastade instrument hela resan mot Europa. Efter sin medverkan i Före flykten har Izmat fått många erbjudanden om konserter och privatlektioner.
– Jag har gjort tretton eller fjorton spelningar och fått så många bokningar att jag tvingats tacka nej, säger han.
Många av de porträtterade har överösts med kärleksfulla kommentarer när porträtten spridits i sociala medier. Familjen Alrifai berättade hur deras rika sociala liv i Damaskus förvandlades till en mardröm när skolan bombades och de bokstavligen fick dra fram sina barn ur ruinerna. Porträttet engagerade tusentals. "Hoppas ni hittar nya vänner och får ett bra liv här", "Välkomna, må ni finna lyckan här i trygghet", skrev människor de inte kände på Facebook.
Läs mer: ”Det är som en bra film. Man glömmer aldrig en bra film”
Men Sverige blev inte den fristad som familjen hoppats och trott. Utan att förstå konsekvenserna hade de lämnat fingeravtryck i Italien. Migrationsverket har beslutat att de ska tillbaka dit.
Telefonnumret vi fick är inte längre aktivt, men när vi senast träffade dem var mamma Abeer Alrifai förtvivlad.
– Hur kan det vara rättvist? sa hon.
Upprinnelsen till Före flykten-serien var det ensidiga fokuset på siffror, kvoter och kostnader i svenska medier. Det fanns behov av att visa det självklara, att det bakom varje siffra finns en människa. Sedan dess har tonen hårdnat. Gräns- och ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare regler för familjeåterförening ska skrämma flyktingar från att välja Sverige som slutdestination.
Läs mer: ”Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet”
Abdalkuder Sawas, som vi träffade i ett slitet transitboende på Söderslätt, fantiserar fortfarande om att hans fru ska väcka honom och säga att allt bara varit en dröm. Han sitter ofta med den DVD-skiva med bröllopsfoton som han lindade in i plast och tejp inför resan över medelhavet. Albdalkuder kämpar för att återförenas med familjen, men det verkar som att hans fru och två söner istället kommer att tvångsplaceras i ett turkiskt flyktingläger, berättar han över telefon från sitt nya boende utanför Helsingborg.
– Jag öppnar inte skivan förrän de är här med mig. Vi ska minnas tillsammans, säger han.
Några veckor efter vårt möte drar en man på boendet kniv och försöker hugga Abdalkuder Sawas. Han säger att han inte vet vad som flög i mannen, men att "han mådde psykiskt dåligt och var avundsjuk för att jag fått uppehållstillstånd".
Tillbaka till Mustafa och Ranya Al-Zoltan. Deras dag i Höör börjar i kommunhuset. Med hemstaden Deir ez-Zur inzoomad från google maps på en vit projektorduk berättar Ranya om återvinning, kemikaliehantering och oanmälda stickprovstagningar. Allt på den fackterminologiska arabiska som hon är van vid från officiella sammanhang i Syrien. Långt ifrån allt kommer fram i tolkningen som en av kommunens hemspråkslärare står för. Men tillräckligt mycket att döma av Rolf Englessons teaterviskande från bakre raden:
– Det är ju precis som här. Fast det där med stickprovskontroller gör ju inte vi, där är man nästan lite avundsjuk för vi har ju inte samma koll här.
Mustafa Al-Zoltan redogör på motsvarande sätt för sitt arbete och möts av igenkännande nickar när han pratar om den ständiga kampen mellan modernisering och bevarande. Stadsutvecklarnas ständiga dilemma, där som här.
– Detta är en gammal stad med många osmanska influenser. Vi försökte ta vara på det gamla men de som ägde de äldre husen ville modernisera och tjäna pengar. Den krocken gjorde att vi alltid bråkade, säger han.
Borden som ställts åt sidan dras fram igen och dukas med kaffe, te och frallor med ost och skinka.
Under fikat reser sig Mustafa från sin stol på ena kortsidan. Det är fem år sedan han senast pratade om sitt jobb. Han är tacksam och rörd över inbjudan.
– Jag vill bara säga tack. Tack Sverige, tack Rolf för att vi fick komma, tack Hussein (Sydsvenskans fotograf), tack… jag kommer inte ihåg vad du heter (Sydsvenskans reporter). Tack alla!
Mustafa tystnar, och ser ut att leta ord. Ranya, som sitter bredvid, sträcker sig efter servetten som kom med ostfrallan. Diskret torkar hon tårarna, medan Mustafa fortsätter att berätta om hemstaden som nu ligger i ruiner och om oron för sin mamma som har diabetes men inte längre kan få tag på insulin.
– Våra arabiska grannländer stängde gränserna, men här säger ni välkomna. Tack! Jag hoppas att en dag få träffa min mamma igen. Ni hade gillat min mamma och pappa. Tack alla, tack för allt, tack för att ni lyssnade på mig och Ranya.
På andra kortsidan kämpar miljö och byggnadschefen med att hålla tårarna borta.
– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Först: Välkommen hit. Jag är rörd över det du sa. Vi är många här i Sverige som har en relation till flyktingar från tidigare dagar. Min mamma och mormor kom som flyktingar med vita bussarna. Min morfar dog av sockersjuka just på grund av svårigheten att få tag på insulin.
Runt bordet torkas tjänstemannatårar till både höger och vänster. Makarna Al-Zoltan skakar hand med sina svenska kollegor. Svarar på frågor. Skrattar. Nu ska Rolf Englesson visa dem hur förvaltningens arbete kan se ut i praktiken. Vi hoppar in i bilarna och åker norrut till den lilla byn Norra Rörum där Ranya snart ska visa att skillnaderna mellan svenska och syriska miljöinspektörer inte är så stora som många kanske tror.
Några dagar senare ringer Rolf Englesson till redaktionen.
– Det här blev så jävla bra. Hon bara pang pang och resonerade precis som jag själv hade gjort. Och hans berättelse... likheterna var ju slående. Jag skulle gärna ha honom här när vi går igenom översiktplanen.
– De var liksom inte flyktingar, araber, muslimer eller krigsoffer. De var bara kollegor.
Läs alla artiklar om: #föreflykten
Gå till toppen