Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Heberlein: Vi är fast i ett medeltida tänkande

Årets sista skälvande dagar, timmar, minuter är den väldigt närvarande. Tiden. Vi räknar ner, samlar ihop våra minnen, gör bokslut och listor över året som gått. Vad var bäst och vad var sämst 2015? Vad var det jag lovade för ungefär ett år sedan? Vad hade jag för högtflygande planer och visioner för året som skulle födas, för all den tid som låg framför mig då, som nu är gammal, fylld och förbrukad? De sista skälvande dagarna, timmarna, minuterna på det gamla året blir med stigande ålder allt mindre av fest och alltmer av melankolisk eftertanke. Vad är det som ska firas? Den tid som flytt? Som slank mig ur händerna? Som jag hanterade så gott jag kunde? Eller att jag, om Gud vill mig väl, får ytterligare tid att använda efter bästa förmåga?
Bild: Emil Langvad
En gång var tiden oändlig. I mitt livs begynnelse var tiden evig. Den skulle aldrig ta slut. Nu, när jag har levt mer än hälften av mina statistiskt förväntade 83,7 år ter sig tiden inte längre evig. Den krymper allt fortare. Den är inte längre ett löfte utan ett hot. Det är som Jean Améry skriver i ”Über das Altern” (Om åldrande) – ”När han var ung var han ingenting och därför allting. Nu är han gammal och Någon och därför ingenting.” Tiden, valen, åren. Allt begränsar oss. Med nödvändighet, naturligtvis. Det finns en sorg i det, men en nödvändig sorg. Simone de Beauvoir resonerar om tidsbegreppet i sin bok om åldrande och tid: ”La Vieillesse” (på svenska som ”Ålderdomen” 1976). de Beauvoir beskriver hur människans förståelse av och attityd till fenomenet tid har förändrats. I antikens Grekland betraktades tid som en kreativ princip. Medan tiden passerar lär vi och minns: vi blir till i tiden. Detta, skriver de Beauvoir, ändrades under medeltiden. Tiden sågs istället som en destruktiv och nedbrytande kraft. Tiden var förfallets och dödens orsak och därmed en fiende.
Man kan nog säga att samtidens människa, när det gäller just den här saken, är fast i ett medeltida tänkande. Tiden räcker aldrig till. Den där tiden, som vi inte ser, är en fiende på väldigt många sätt. Vi har olika små trick för att försöka lura tiden, men hur vi än krumbuktar oss har dygnet bara 24 timmar, året 12 månader och alla sommarlov liksom människoliv tar slut. Livets slut, mitt individuella livs slut, är en insikt som växer sig starkare med varje grått hår och med varje rynka. ”När jag läser ’Simone de Beauvoir’ under en text ser jag en ung kvinna”, skriver de Beauvoir ”inte alls den här gråhåriga damen jag blivit”. Åldrandet – tiden – gör människan till en främling för sig själv. Jag känner inte längre igen mig själv. Åldrandet gör mig till en främling för min samtid, skriver Améry. Han känner inte igen musiken, språket, litteraturen. Inget är längre som det var. Förr. Då. När han var en ung man. När han ägde tiden. När tiden var en vän, inte en fiende. ”Det är möjligt att åldrandet är naturligt”, skriver Améry, ”men normalt, det är det verkligen inte.”
Majoriteten av alla människor reagerar på åldrandet, tidens tand på deras kroppar och liv, med sorg, avsky eller motstånd, hävdar de Beauvoir. Åldrandet skrämmer mer än döden – och tiden syns mer påtagligt i åldrandet än i döden. ”Life is a long preparation for something that never happens,” livet är en lång förberedelse för något som aldrig inträffar, skriver Yeats och det är en tämligen befriande insikt. Det kommer aldrig att hända. Det kommer aldrig att börja, livet, ity du är mitt i det. Mer än så här blir det inte. de Beauvoir har en betydligt försonligare inställning till åldrandet och tiden än Améry. Att ha levt och funnits till en längre tid är en styrka för en intellektuell, menar hon. Tiden, åren, åldern för med sig inte bara visdom utan också frihet.
Hur ska tiden mätas? Hur ska mitt liv mätas? I antal levda dagar? Födda barn? Skrivna artiklar? Undervisade timmar? Körda mil? Antal flyttar? Uppbrott? Länder jag besökt? Eller handlar det om mellanrummen? Projekten som aldrig blev av? Böckerna som inte skrevs? Allt det där som stannade vid en tanke? Vid en förberedelse, som Yeats, formulerar det. Tiden låter sig inte fångas, oavsett vad vi kallar den och vilka enheter vi mäter den i. Tiden fångar oss och hinner upp oss, var och en av oss förr eller senare. Liksom de Beauvoir tror jag att den sortens illusionslöshet som Yeats ger uttryck för är en mycket god utgångspunkt för varje människa med ambition att skapa eller på något sätt bidra med någonting intellektuellt. Det är en insikt som reducerar en del stress och lättar på prestationsångesten – och därmed ser till att tiden, den ändliga tiden, används på bästa sätt.
Gå till toppen