Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Långväga långlöpare jagar nya mål runt hela världen

Hon gillar att resa och hon gillar att springa. Så Marie-Louise Ek kombinerar intressena. Helst ska maratonloppen springas på udda och ovanliga platser.

Marie-Louise Ek är 54 år och är rektor på Malmö montessoriskola. I hela sitt liv har hon sprungit – första tävlingen sprang hon i ett sommarstugeområde utanför Höör, fem år gammal.
De senaste tio åren har hon koncentrerat sig på längre lopp, som maraton eller ultralopp. Tillsammans med maken Anders har det blivit många lopp där hon jagat tider och placeringar. Rekordtiden på maran är 3 timmar och 55 minuter.
– Men med tiden har det blivit mindre viktigt med placering och resultat, upplevelsen i sig är det viktiga. Man tar sig tid och njuter av loppet.
Du letar gärna upp lite mer udda lopp. Hur väljer du?
– Helst ska inte så många andra ha varit där. Gärna att det inte är så turistifierat eller "tävlingsfierat". Hellre ett litet lokalt lopp. Och så är det viktigt hur banan ser ut. När man springer maraton är en 42-kilometersbana mycket mer värd än en 2 x 21-kilometersbana. Det är drygt att springa samma sträcka två gånger. Man får ju se så mycket längs vägen, det är ett superbt sätt att turista.
Sätter du dig in i den politiska situationen i landet inför en sådan här resa?
– O ja. Jag finns ju i skolans värld till vardags, så det här är som att resa i SO-ämnena. Dels försöker man sätta sig in i saker innan man reser, och på plats blir det så oerhört påtagligt när man träffar folk som berättar hur de lever.
Är löpningen ett bra sätt att närma sig platser med en dramatisk och näraliggande historia?
– Det är ett jättebra sätt. Nästan alla tycker att det är kul att man kommer dit för att springa och det är lätt att få kontakt med lokalbefolkningen. Och med barnen som är så engagerade. Ibland springer de med en bit.
De senaste åren har Marie-Louise Ek samlat på sig loppminnen som kan inspirera andra. Här berättar hon om några av dem:
Bild: Privat

Svalbard 2008

”Det var kring midsommar. Det betyder fyra grader varmt. Jag hade ambitionen att vinna min klass. Man fick inte avvika från vägen på grund av isbjörnarna. Det stod isbjörnsvakter utplacerade med gevär ifall något skulle hända.
Start och mål var i Longyearbyen. Naturen var häftig – det finns ju inte träd och buskar, bara lite gräs, väldigt kargt, och man sprang delvis i snösörja och lera. När man sprang åt ena hållet var det skugga och ganska kallt, så då fick man ha vantar, mössa och jacka på sig. Och när man sprang tillbaka så var det sol och jättevarmt, då fick man ta av sig.
Efter loppet åkte vi på en kryssning i Ishavet. Jag hoppades få se isbjörn, men det fick jag inte. Det var synd. Å andra sidan vann jag damklassen i loppet. Strax över fyra timmar tog det.”
Bild: Privat

Sahara 2011

”Jag fyllde femtio, det ett bra tillfälle att göra något kul. Och det är ju kul att springa tre mil i Sahara. Vi flög till Marrakech, hyrde bil och körde över Atlasbergen till ett ställe som heter Ouarzazate, där starten gick. Det var inte många turister i loppet, inte många kvinnor heller. Och inte så bra disciplin före start med lite tjuvstarter – det gällde liksom bara att sticka. Det var överhuvudtaget ett ganska fuskigt lopp. Vissa blev hämtade i jeepar och körda en bit…
Man sprang först i staden, och sedan ut i öknen. En spännande sak var när vi sprang förbi en filminspelningsstudio med kulisser till ökenfilmer. Efter målgången fick vi presentpåsar fulla med karameller som vi delade ut till ungarna som trängdes vid målet. Och så blev jag intervjuad i tv. Det var väl lite ovanligt att en svensk kvinna sprang där.”
Bild: Privat

Island 2013

”En fantastisk natur! Vi sprang Laugavegur, ett ultramaraton på fem och en halv mil i fjällområde. Det var extremt krävande, det tuffaste jag gjort. Det regnade hela tiden och var ganska kallt. Otroligt kuperat, på ett sätt som man nästan inte kan föreställa sig. Och så skulle man korsa älvar två gånger och hala sig genom vattnet.
De drar rep för att stänga loppet vid olika platser. Vid 38 kilometer hade mitt knä pajat och vi hade bara tio minuters marginal till repdragningen. Jag är väldigt tålig när det gäller skador – det måste man vara – men där kände jag faktiskt: "Har jag brutit benet, eller?" och övervägde att bryta. Fast det gör man ju inte. Det blev en tuff avslutning. När vi kom i mål var det en underbar känsla. Knät fick jag rehabilitera när jag kom hem.”
Bild: Privat

Burma 2014

”Att resa i Burma är inget man gör själv, så vi åkte med en dansk resebyrå. Loppet gick i tempelområdet Bagan. Dit har jag velat komma tidigare, sedan jag var i Angkor Wat i Kambodja.
2014 var det politiska läget sådant att man nyligen öppnat landet för turism. Folk kom från hela världen för att springa. Turistministern invigde loppet, och sedan slumpade det sig så att jag hade honom till bordet efteråt. Vi pratade lite och utbytte mest vänligheter. Men sedan träffade vi lokalguider som var väldigt frispråkiga. Och det är ju på det sättet som information kommer ut, att någon vågar berätta. Så det blev en kontrast att möta både företrädare för militärregimen och vanligt folk.
Det var väldigt varmt, så vi startade tidigt på morgonen. Första halvan av loppet gick i tempelområdet och andra halvan rakt ut på landsbygden. Det var stillsamt, oxar som plöjde med träredskap. Människor var jättenyfikna, mest var det kvinnor och barn som pratade med oss.”
Bild: Privat

Sydafrika 2015

”Det finns flera stora och etablerade långlopp i Sydafrika, men vi valde Soweto Marathon utanför Johannesburg. Det var mest sydafrikaner som sprang, inte många turister. Många av deltagarna bodde själva i Soweto.
21 år efter att Sydafrika gjorde sig av med apartheid är segregationen extrem. Kåkstäderna är enorma. Vi var hemma hos en flicka som jobbade som guide i en kåkstad utanför Kapstaden. Hon visade sitt boende, de var tio i familjen i ett rum och kök.
Loppet gick i och kring Soweto, förbi kända platser där det varit demonstrationer, upplopp och massakrer. Och förbi Nelson Mandelas hus. Det var söndag och vi kunde höra gospelkörerna sjunga när vi sprang förbi kyrkorna. Det var stämningsfullt.
Det var varmt och loppet gick på hög höjd, så tiden var inget att hurra för, mitt långsammaste maraton hittills – över fem timmar. Men det var det värt!”
Gå till toppen