Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

"Min mamma lärde mig att mens är smutsigt"

När Aiswarya Kaitheri Kandoth fick mens var hon tvungen att hålla sig undan. Allt hon rörde ansågs orent. Men nu bryter hon tabut tillsammans med andra mensaktivister i Indien.

De senaste åren har mensen färgat svenska medier blodröda. Serietecknare, sommarpratare och konstnärer har tagit sig an ämnet, delat menshistorier och skapat tabubrytande bilder.
När Aswarya Kaitheri Kandoth hade mens i skolan var hon tvungen att vara försiktig för att bindorna inte skulle läcka eftersom hon hade extra rikliga blödningar. Hon fick sitta halvstående, utan att låren nuddade stolen och efteråt var hon helt slut i benen.Bild: Josefin Wennang
Men mensaktivism finns även i länder där tabut kring kvinnans blödningar är betydligt starkare. I delstaten Kerala i sydvästra Indien har diskriminering på grund av mens och efterföljande protester väckt stor uppmärksamhet sedan förra vintern (se faktaruta).
Aiswarya Kaitheri Kandoth är 23 år och nyutbildad ingenjör. Hon är från en traditionell, liten by i norra Kerala. När hon fick sin mens var hon tvungen att sova ensam i ett särskilt rum.
Min farmor var väldigt konservativ och eftersom hon bodde hos oss fick jag inte vara i resten av huset under mensen. När jag skulle ha mat fick jag gå genom trädgården och bli serverad genom dörren.
– Min farmor var väldigt konservativ och eftersom hon bodde hos oss fick jag inte vara i resten av huset under mensen, berättar hon. När jag skulle ha mat fick jag gå genom trädgården och bli serverad genom dörren. Resten av familjen åt i köket, men jag fick sitta själv på verandan.
Läs mer: Menshösten har bara börjat.
Politikerna har börjat se allvaret i frågan men begränsningarna i kvinnors vardag är fortfarande stora. Bindorna får inte synas, men toaletterna saknar papperskorgar där de kan slängas.
– Min mamma lärde mig att mens är smutsigt och att ingen får se mitt blod, säger Aiswarya Kaitheri Kandoth. När jag var i skolan lade jag bindorna i väskan för att bränna dem hemma. Men först tvättade jag ur blodet, utifall att någon skulle öppna min väska och se dem.
I en del av Keralas bergsbyar tvingas kvinnor lämna hemmet under mensen. De får spendera minst tre dagar i en stuga i utkanten av byn, en så kallad valapurai. Det här är en klassisk valapurai utanför byn Kanthaloor.Bild: Josefin Wennang
Aiswarya hade ovanligt rikliga blödningar som kunde pågå i tjugo dagar. Ett år efter första mensen fick hon besöka en gynekolog.
– När vi skulle dit sa min mamma till alla att jag hade hög feber. Hon var rädd att någon skulle få reda på att vi skulle till gynekologen och att jag hade problem med mensen. Det kunde innebära att jag skulle ha svårt att få barn. Då skulle det bli omöjligt att hitta en man åt mig.
Allt jag rörde vid när jag hade mens blev smutsigt. Så vi gjorde en reningsritual, som en sanering fast med religiös laddning istället för kemikalier.
När Aiswarya Kaitheri Kandoth flyttade till Keralas huvudstad Trivandrum för att studera fick hon vänner med liberalare åsikter. Med den nya friheten började hon engagera sig för jämställdhet. Hon delade bilder och information om mens på Facebook.
Föräldrarna reagerade starkt negativt men istället för att plocka bort texterna tog Aiswarya striden. Nu har de accepterat hennes aktivism.
Aiswarya Kaitheri Kandoth har fått lära sig att gömma bindorna i tidningspapper och stoppa bollarna i handväskan när hon är ute. Hemma brukade hon bränna dem i trädgården. Hennes mamma och hon hade en särskild grop där de brändes. De blandade bindorna med annat skräp för att ingen skulle se.Bild: Josefin Wennang
I dag tillåter Aiswarya Kaitheri Kandoth ingen att begränsa henne under mensen. Som de flesta andra kvinnor slår hon in bindor i tidningspapper när hon är ute. Pappersbollarna stoppas ner i handväskan.
Läs mer: Mensaktivisterna vill få fler att se rött.
Hon berättar om blödningar för sina manliga vänner och förklarar att det inte är orent. När hon pratar om den reningsritual hon tidigare var tvungen att utföra efter mensen skrattar hon till och skakar på huvet.
– Rummet jag sov i var orent. Allt jag rörde vid när jag hade mens blev smutsigt. Så vi gjorde en reningsritual, som en sanering fast med religiös laddning istället för kemikalier. Allt rengjordes med speciella örter och golvet smordes med kobajs. Kor är heliga, så avföringen skulle tvätta bort orenheten från mensen.
"Jag och mina döttrar pratar väldigt öppet om mens här hemma. Det blir lättare när det inte finns någon man i huset", säger Devika Jayakumari, vars mamma hade också svårt att finna sig i begränsningarna. Hon vägrade hålla sig i en särskild del av huset när hon hade mens under tonåren.Bild: Josefin Wennang
Men mensen uppmärksammas också som något positivt och heligt. På landsbygden firas debuten fortfarande som ett bröllop, berättar historikern Devika Jayakumari.
Hon bloggar om kvinnors rättigheter och minoriteters utsatthet. Hon var en av de första som bröt mot tabut och skrev om mens i Kerala.
Det är vanligt att man berättar för de kvinnliga släktingarna. Då skickar de presenter, oftast guld eller sidenkjolar.
– Det är vanligt att man berättar för de kvinnliga släktingarna. Då skickar de presenter, oftast guld eller sidenkjolar, säger hon.
Efter första mensen tvättar sig flickorna och tar på sig gåvorna. Det är en ritual för att visa att flickan har blivit kvinna.
– Många flickor tycker att det är spännande. Men jag minns att jag bara kände mig kvävd av hela ceremonin.
Även på universitetens studentboenden är det viktigt att dölja mensblodet. Trots att bara kvinnor bor och arbetar i huset. På toaletterna finns papperskorgar med tydliga instruktioner: Visa respekt mot dina medmänniskor och slå in bindor ordentligt.Bild: Josefin Wennang
När hennes äldsta dotter fick mens berättade hon det för släkten.
– Men när min yngsta dotter fick mens undrade jag varför alla släktingar behövde veta det.
De flesta kvinnor tycker att det är för pinsamt att ens säga ordet. Men nu börjar det ändras.
Att mensen är tabubelagd innebär inte bara att den inte får synas, den är heller inget man talar om.
– De flesta kvinnor tycker att det är för pinsamt att ens säga ordet. Men nu börjar det ändras.
Sedan ett år tillbaka har mens blivit ett allt större samtalsämne – i feministiska organisationer, tv-debatter och den regionala politiken.
På universiteten bor män och kvinnor separat. Boendet för kvinnor har strikta regler. Utöver att det hyschas kring mens och bindor har alla kvinnor utegångsförbud efter klockan halv sju, trots att många har föreläsningar på kvällarna.Bild: Josefin Wennang
Devika Jayakumari är övertygad om att en avgörande förändring är på gång.
– För ett år sen var det ingen som pratade om det, nu gör vi det hela tiden. Ordet mens har kommit ut. Det finns ingen återvändo.

Mens på politiska dagordningen

Det senaste årets mensaktivism i Kerala började med två grova kränkningar av kvinnors rättigheter. En kvinna slängdes av från en buss när kontrollanten inte kunde avgöra om hon hade mens eller inte. På en fabrik tvingade en förman den kvinnliga personalen att klä av sig för visitering efter att en smutsig binda hittats på golvet.
En grupp aktivister uppmanade allmänheten att posta bindor till fabrikens VD. Kampanjen Red Alert fick stor uppmärksamhet och många började statusuppdatera om mens på Facebook.
Bristen på sanitetslösningar begränsar många kvinnor rent praktiskt under mensen. Att arbeta och resa är svårt eftersom det saknas papperskorgar i offentliga miljöer. I höstas beslutade Keralas regering att butiksägare med minst fem kvinnliga anställda måste ordna sanitetslösningar för bindor.
Gå till toppen