De senaste åren har mensen färgat svenska medier blodröda. Serietecknare, sommarpratare och konstnärer har tagit sig an ämnet, delat menshistorier och skapat tabubrytande bilder.
Men mensaktivism finns även i länder där tabut kring kvinnans blödningar är betydligt starkare. I delstaten Kerala i sydvästra Indien har diskriminering på grund av mens och efterföljande protester väckt stor uppmärksamhet sedan förra vintern (se faktaruta).
Aiswarya Kaitheri Kandoth är 23 år och nyutbildad ingenjör. Hon är från en traditionell, liten by i norra Kerala. När hon fick sin mens var hon tvungen att sova ensam i ett särskilt rum.
Min farmor var väldigt konservativ och eftersom hon bodde hos oss fick jag inte vara i resten av huset under mensen. När jag skulle ha mat fick jag gå genom trädgården och bli serverad genom dörren.
– Min farmor var väldigt konservativ och eftersom hon bodde hos oss fick jag inte vara i resten av huset under mensen, berättar hon. När jag skulle ha mat fick jag gå genom trädgården och bli serverad genom dörren. Resten av familjen åt i köket, men jag fick sitta själv på verandan.
Politikerna har börjat se allvaret i frågan men begränsningarna i kvinnors vardag är fortfarande stora. Bindorna får inte synas, men toaletterna saknar papperskorgar där de kan slängas.
– Min mamma lärde mig att mens är smutsigt och att ingen får se mitt blod, säger Aiswarya Kaitheri Kandoth. När jag var i skolan lade jag bindorna i väskan för att bränna dem hemma. Men först tvättade jag ur blodet, utifall att någon skulle öppna min väska och se dem.
Aiswarya hade ovanligt rikliga blödningar som kunde pågå i tjugo dagar. Ett år efter första mensen fick hon besöka en gynekolog.
– När vi skulle dit sa min mamma till alla att jag hade hög feber. Hon var rädd att någon skulle få reda på att vi skulle till gynekologen och att jag hade problem med mensen. Det kunde innebära att jag skulle ha svårt att få barn. Då skulle det bli omöjligt att hitta en man åt mig.
Allt jag rörde vid när jag hade mens blev smutsigt. Så vi gjorde en reningsritual, som en sanering fast med religiös laddning istället för kemikalier.
När Aiswarya Kaitheri Kandoth flyttade till Keralas huvudstad Trivandrum för att studera fick hon vänner med liberalare åsikter. Med den nya friheten började hon engagera sig för jämställdhet. Hon delade bilder och information om mens på Facebook.
Föräldrarna reagerade starkt negativt men istället för att plocka bort texterna tog Aiswarya striden. Nu har de accepterat hennes aktivism.
I dag tillåter Aiswarya Kaitheri Kandoth ingen att begränsa henne under mensen. Som de flesta andra kvinnor slår hon in bindor i tidningspapper när hon är ute. Pappersbollarna stoppas ner i handväskan.
Hon berättar om blödningar för sina manliga vänner och förklarar att det inte är orent. När hon pratar om den reningsritual hon tidigare var tvungen att utföra efter mensen skrattar hon till och skakar på huvet.
– Rummet jag sov i var orent. Allt jag rörde vid när jag hade mens blev smutsigt. Så vi gjorde en reningsritual, som en sanering fast med religiös laddning istället för kemikalier. Allt rengjordes med speciella örter och golvet smordes med kobajs. Kor är heliga, så avföringen skulle tvätta bort orenheten från mensen.
Men mensen uppmärksammas också som något positivt och heligt. På landsbygden firas debuten fortfarande som ett bröllop, berättar historikern Devika Jayakumari.
Hon bloggar om kvinnors rättigheter och minoriteters utsatthet. Hon var en av de första som bröt mot tabut och skrev om mens i Kerala.
Det är vanligt att man berättar för de kvinnliga släktingarna. Då skickar de presenter, oftast guld eller sidenkjolar.
– Det är vanligt att man berättar för de kvinnliga släktingarna. Då skickar de presenter, oftast guld eller sidenkjolar, säger hon.
Efter första mensen tvättar sig flickorna och tar på sig gåvorna. Det är en ritual för att visa att flickan har blivit kvinna.
– Många flickor tycker att det är spännande. Men jag minns att jag bara kände mig kvävd av hela ceremonin.
När hennes äldsta dotter fick mens berättade hon det för släkten.
– Men när min yngsta dotter fick mens undrade jag varför alla släktingar behövde veta det.
De flesta kvinnor tycker att det är för pinsamt att ens säga ordet. Men nu börjar det ändras.
Att mensen är tabubelagd innebär inte bara att den inte får synas, den är heller inget man talar om.
– De flesta kvinnor tycker att det är för pinsamt att ens säga ordet. Men nu börjar det ändras.
Sedan ett år tillbaka har mens blivit ett allt större samtalsämne – i feministiska organisationer, tv-debatter och den regionala politiken.
Devika Jayakumari är övertygad om att en avgörande förändring är på gång.
– För ett år sen var det ingen som pratade om det, nu gör vi det hela tiden. Ordet mens har kommit ut. Det finns ingen återvändo.
Mens på politiska dagordningen
Det senaste årets mensaktivism i Kerala började med två grova kränkningar av kvinnors rättigheter. En kvinna slängdes av från en buss när kontrollanten inte kunde avgöra om hon hade mens eller inte. På en fabrik tvingade en förman den kvinnliga personalen att klä av sig för visitering efter att en smutsig binda hittats på golvet.
En grupp aktivister uppmanade allmänheten att posta bindor till fabrikens VD. Kampanjen Red Alert fick stor uppmärksamhet och många började statusuppdatera om mens på Facebook.
Bristen på sanitetslösningar begränsar många kvinnor rent praktiskt under mensen. Att arbeta och resa är svårt eftersom det saknas papperskorgar i offentliga miljöer. I höstas beslutade Keralas regering att butiksägare med minst fem kvinnliga anställda måste ordna sanitetslösningar för bindor.