Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kvinnokamp som saknar temperament

Suffragette

Storbritannien, 2015. Regi: Sarah Gavron. Med: Carey Mulligan, Helena Bonham Carter, Anne-Marie Duff. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.46.

Det tidiga 1900-talets brittiska kvinnokämpar lade inte fingrarna emellan. Efter att i decennier ha kämpat förgäves för kvinnlig rösträtt och ökad jämställdhet med fredliga medel, fick de nog. När finansministern först i stort sett utlovat kvinnlig rösträtt, och sedan kovänt, utlyste Emmeline Pankhurst, ledaren för Women's social and political union, ett slags gerillakrig.
Anne-Marie Duff och Carey Mulligan i "Suffragette".Bild: Steffan Hill
1913-14 krossade kvinnor skyltfönster, kapade telegrafkablar, sprängde finansministerns hus och vandaliserade en golfklubb förbehållen män – bland annat. De vinnlade sig om att ingen människa skulle skadas, men möjligen var det ibland ren tur att det inte inträffade.
De var suffragetterna, en rörelse som främst anfördes av kvinnor från samhällets övre skikt men som organiserade många arbetare.
Det är än idag ganska hett stoff som Sarah Gavron tar sig an i sin film ”Suffragette”. Hon placerar en fiktiv person i centrum: tvätteriarbetaren Maud Watts, spelad av Carey Mulligan. Hon lever ett påvert liv i London med sin man och deras lille son.
Efter att av misstag ha hamnat mitt i en suffragettaktion kommer hon i kontakt med fler aktivister. Plötsligt dyker de upp på tvätteriet, och stadsdelens apotekare (Helena Bonham Carter) arrangerar hemliga möten. Maud får till och med höra ett tal av Emmeline Pankhurst (Meryl Streep i en liten roll).
Plötsligt får Maud syn på det förtryck hon levt under i hela sitt liv, med rättslösheten inför oskäliga arbetsvillkor, sexuella övergrepp och våld mot kvinnor i hemmet. Filmen skildrar det konkret och effektivt. Den går också snyggt handkameranära politiska aktioner, där polisen går fram med batonger och knytnävar. Den visar hur repression, hån och hat var vardag för dessa kvinnor.
Då känns det i magen, men som helhet är filmen förvånansvärt temperamentsfattig. Den har även fått kritik för sin helvita ensemble, när det i själva verket fanns både svarta och indiska kvinnor bland suffragetterna.
Till dess fördel får räknas arbetarperspektivet, men kvinnorna pratar aldrig politik, bara konkreta aktioner. Det känns osannolikt bland aktivister i en tid då det jäste i arbetarklassen och dess rörelser blev en alltmer avgörande samhällsaktör.
Men visst, skärningspunkten är förstås om suffragetternas våldsamma aktioner var berättigade. Dessvärre skärper filmen inte den, utan kastar istället in en polis (Brendan Gleeson) som utslätande politisk mellanhand. Han är mannen som kan tala med kvinnor, en besinnande fadersfigur, ungefär som Harvey Keitels polis i Ridley Scotts ”Thelma & Louise” (1991). Han tar så att säga diskussionen åt oss.
Så går suffragetternas tåg in i samtiden till stor del filmen förbi. Idag skulle ju de flesta, i stora delar av världen, anse att de hade rätt i sak. Rättfärdigade målet deras medel? Det är en högintressant fråga idag, när debattvågor går höga för sådant som att någon river ner en politisk affisch i Stockholms tunnelbana.
Gå till toppen