Kultur & Nöjen

Venus dubbla ansikte

På en guldkantad snäcka glider kärleksgudinnan i land. ”Venus födelse” av Sandro Botticelli är ett av historiens mest kända verk. Det har inspirerat alla från 1800-talets prerafaeliter till Andy Warhol, och dykt upp såväl i Monty Python som på Italiens euro-mynt. Men det ljuva motivet bottnar i en mytologisk kastration, och fick i efterhand Botticelli att plågas av syndarens alla kval.
Kort efter målarens död föll hans livsverk närmast i glömska. Först trehundra år senare återuppstod hans gudinna, som sedan dess tjusat såväl konstnärer som publik.
När Gemäldegalerie i Berlin nu synar arvet efter Botticelli i en bedövande vacker satsning, väger hans sedesamma madonnor på plats lätt mot kärleksgudinnans vålnad. Envist infiltrerar hon både Orlans feministiska fotosviter och David LaChapelles tablåer doftande av kitschig erotik.
Men originalet självt lämnar aldrig konstmuseet Uffizierna i Florens. Det är här, i konstnärens hemstad, som delar av förklaringen till hennes dragningskraft står att söka.
Som en av den tidiga renässansens skickligaste konstnärer skattades Sandro Botticelli (1445–1510) högt av familjen Medici, stadens dominerande furstesläkt. Det berättas att ”Venus födelse” var tänkt att ge själslig bildning åt släktens företrädare. I ett brev till Lorenzo il Magnifico, skriver filosofen Marsilio Ficino att hon förkroppsligar ”humanitas”, de humanistiska vetenskaperna, tänkt att framkalla ädla tankar snarare än kroppsligt begär.
Som den franske filosofen Georges Didi-Huberman påpekar i essän ”Öppna Venus – nakenhet, dröm, grymhet” verkade Botticelli i ett Florens präglat av motsättningar. Mot det pånyttfödda intresset för antikens filosofi och sköna konster stod den dominikanske munken Girolamo Savonarolas glödande domedagspredikningar. I dem fördömde han girigheten, fåfängan och den moraliska fördärvligheten hos kyrkan och stadens styre, familjen Medici.
Lorenzo de Medici var medlem av den platonska akademi som Marsilio Ficino ledde i Florens. Det var ur dessa nyplatonska strömningar som Botticelli formade sin Venus, och gjorde henne på en gång naken och kysk. Att hon påminner om en staty med sin släta, vita hud var ingen slump. Sannolikt hade han en skulptur från antiken som förebild, där kärleks-gudinnan diskret täcker könet med sin vänstra hand. Det var Venus pudica, den blygsamma Venus, han skildrade.
I sina skrifter ger Platon kärleks-gudinnan dubbla roller. Hon framträder dels i sin jordiska form som Venus naturalis, knuten till sinnlig skönhet och kroppslig erotik, dels som Venus cælestis, den himmelska skönhet som skulle inspirera intellektet till högre, andliga dimensioner. Samtidigt pekar den blottade huden mot ytterligare en tolkning: Venus som nuda Veritas, den nakna sanningen.
Sandro Botticelli hade nyss återvänt från Rom, där han utsmyckat delar av Sixtinska kapellet, då Lorenzo de Medici vid 1480-talets mitt beställde tre målningar med mytologiskt tema. Troligen var de avsedda för något av släktens lantställen, och visar förutom kärleksgudinnans födelse även hennes förförelse av krigsguden Mars. Det omaka parets dragning till varandra förklarade renässansfilosofen Pico della Mirandola genom att beskriva hur ”blandningen är världens ursprung”, sammansatt av motsatta krafter: ”Venus älskar Mars, eftersom Skönheten, kallad Venus inte kan exi-stera utan denna motsägelse.”
På liknande sätt är Venus själv sprungen ur en våldsam tragedi, när hon som skönhetens ideala form skapas ur en brusande formlöshet. I den romerska mytologin kastrerar Saturnus på moderns begäran sin egen far Uranus, symbolen för himlen. De avskurna könsdelarna faller ner i havet, och ur det vita skum som bildas föds Venus.
Inom grekisk mytologi bär hon namnet Afrodite, där det grekiska ordet aphros betyder skum. Men Botticellis målning bär inga spår av historiens blodiga upptakt. Här blåser Zefyros och Aura, västanvinden och brisen inom grekisk mytologi, henne in till strand i ett regn av rosor, där årstidernas gudinna välkomnar henne med vårens dräkt. Enligt mytologin sägs rosen ha blommat första gången vid Venus födelse, och som fruktbarhetens gudinna var hon intimt förknippad med våren.
Sin väna uppsyn till trots representerar hon det spänningsförhållande som Mirandola, även han verksam i Florens, beskrev. Hon är född ur himlen och våldet, lierad med krigets gud och samtidigt beskyddare av livets fruktbarhet. Ungefär på samma sätt som Sandro Botticelli själv balanserade mellan ytterligheter. Å ena sidan utförde han innerligt religiösa utsmyckningar på uppdrag av påven. Å andra sidan målade han hedniskt mytologiska motiv, fyllda av nakna kroppar och åtråvärd skönhet – samt illustrerade Dantes och Boccaccios verk med närmast bestialiska scener.
Faktum är att steget inte var långt mellan världarna. Konsthistoriker har pekat på hur Venus anletsdrag är närmast identiska med hans ”Madonna med granatäpple”, medan kompositionen påminner om Kristi dop, där personerna uppträder i liknande positioner. Målningen rymmer även en oroande dissonans. Karaktärerna ser påfallande allvarliga ut för att fira kärlekens ankomst, medan Venus tycks lida av en oproportionerlig anatomi. Fastän scenen är präglad av rörelse framstår den som egendomligt statisk.
Även det dagliga livet i Florens präglades av kontraster. Efter Lorenzo il Magnificos död, år 1492, ökade den karismatiske Savonarolas inflytande. Med revolutionära krav på att förändra kyrkan i grunden engagerade han sig i politiken, och blev ett par år senare i praktiken Florens ledare, om än aldrig formellt utsedd. Botticelli lär under denna period ha drabbats svårt av ånger och samvetsbetänkligheter över sina tidigare så sinnliga, mytologiska motiv. Lyckligt nog för eftervärlden skonades hans målningar då Savonarola år 1497 uppmanade invånarna att bränna syndens och fåfängans redskap i en gigantisk brasa. Oskattbara böcker, musikinstrument och konstverk, däribland porträtt av stadens firade skönheter, gick upp i rök. Året därpå mötte Savonarola själv samma öde, då han föll i onåd hos påven och brändes på bål efter hängning.
Om Botticellis sista tid är relativt lite känt. Renässansens konsthistoriker, Giorgio Vasari, framställer honom ganska ogint som en i grunden obildad målare vars mentala balans allvarligt påverkades av böjelsen för Savo-narola. Snart överskuggades hans minne av 1500-talets nya stjärna, Michelangelo.
Det skulle dröja tre sekler innan de engelska prerafaeliterna lyfte fram honom i ljuset på nytt. Med sina väl avgränsade former, behagfulla elegans och ornamentala växtskildringar, blev hans måleri deras förebild. Som sinnebild för ett ljuvt men passivt kvinnoideal har Botticellis Venus sedan dess blivit en ikon. En mer oskuldsfull än sensuell kärleksgudinna som distanserar sig från betraktaren med sin bortvända blick. Sval som marmor fortsätter hon fängsla världen, naken men onåbar.
"The Botticelli Renaissance" visas på Gemäldegalerie i Berlin t o m 24/1.
Gå till toppen