Det går numera snabbare att stifta lagar än att sammankalla landsomfattande demonstrationer, åtminstone på jullovet. Ett par dagar efter att den nya medielagen undertecknats samlas demonstranter i städer över hela Polen. Utanför det gamla tv-huset- i Warszawa är det många som är medelålders och äldre. Många har demonstrerat förr, på åttiotalet. De polska flaggorna är många, EU-flaggorna är färre men viktiga. Efter en och en halv timme och många tal avslutas demonstrationen med nationalsången, och när massan mycket långsamt börjar röra på sig spelar någon ”Imagine”.

Den nya medielagen drevs igenom i ilfart under julledigheterna av det nya regeringspartiet Lag och rättvisa, som har egen majoritet i parlamentet. Den innebär att de allmännyttiga radio- och tv-bolagen och nyhetsbyrån direkt underställs regeringen, som får tillsätta och avsätta chefer. Längre fram väntas lagar som ska omvandla företagen till nationella kulturinstitutioner med uppdraget att värna om patriotism och avsluta alla journalisters anställningsavtal.

Dagen före demonstrationen vittnas det om en avvaktade stämning på radion. Vid lunchtid anländer de nya cheferna. Direkt börjar avdelningschefer avskedas, men så mycket mer information når inte ner till de anställda. För lyssnarna märks övertagandet direkt: nationalsången och Europahymnen som toppat varje timme, i protest mot de nya lagarna, tystnar. En yngre journalist funderar på om gamla tweetar eller kontakter på sociala medier kan bli komprometterande.

Den polska statliga tv:n och radion ombildades efter kommunisttiden till statligt ägda företag med public service--uppdrag, och nya regeringar har sedan dess försökt sätta sin prägel på verksamheten och bytt chefer. Bolagen har inte hunnit bli fullt självständiga, men många journalister har blivit kvar genom åren oavsett vem som sitter vid makten, och kunnat odla en självständighet. Men nu tas ordentliga tag. Den här målmedvetenheten och grundligheten är något nytt.

Mediebolagen är bara ett exempel på det samhälle Lag och rättvisa har svurit på att göra upp med. Rundabordssamtalet, uppgörelsen mellan Solidaritet och kommunistregeringen, innebar en fredlig övergång till demokrati men också att en del kunde gå direkt från partitoppen till näringslivet. Lag och rättvisa ser det som sin mission att slutföra den ofärdiga revolutionen.

Men – och det är den springande punkten nu – en revolution 1989 kan inte slutföras över tjugofem år senare. Nu blir det istället en revolution för 2010-talet, i ett krisernas Europa. Tjugofem år efter kommunismens fall svävar en ny ideologisk huvudfiende för ögonen, och trots talet om Ryssland är det inte österifrån den kommer. Lag och rättvisa är ett brett parti – som också lockat till sig pragmatiker – men har en hård ideologisk kärna och mycket övertygade kärnväljare. Trots många historiska referenser till ryska kommunister och tyska nazister, är de ”sjukdomar i samhället” man vill bekämpa ofta sådant som har med individens frihet att göra. Idén om att kommunismen muterat till en liberal och gudlös kulturmarxism är genomgående.

Det har i och för sig inte saknats korruption och arrogans under de här tjugofem åren. Den förra regeringen, ledd av den pragmatiska och Europavänliga Medborgarplattformen, beslöt att i förtid välja två nya domare till författningsdomstolen. Något som nu fungerar som ett kungsargument när regeringsvänner tillbakavisar kritik mot Lag och rättvisas demokratisyn och egna attacker mot samma institution. Det är ett tydligt exempel på whataboutism (”Ni gjorde fel – alltså har vi rätt att göra ännu mer fel”): Statsförvaltning och medier har inte varit helt neutrala – låt oss därför göra dem ännu mindre neutrala, men på vår sida. Lag och rättvisa upplever sig slå ur underläge, för historiens förlorare, för det normala och friska. Därför måste de få slå så hårt som möjligt. Dubbelmoral är tillåten.

Trots presidentadministrationens ord om att de nya medielagarna ska ”garantera objektivitet”, talar många Lag och rättvisa-politiker öppet om att de nya nationella kulturinstitutionerna som ska träda i public service-bolagens ställe ska vara ”en sköld” för den polska regeringen och de polska nationella intressena. I ett annat uttalande, avsett för de egna väljarna, heter det att ”opolitiska medier är en skadlig idealiserad myt” som gör det svårare att regera.

Nationalkonservatism som avvisar västlig liberalism – det har fått motståndare att tala om putinisering. Varje liknelse med Ryssland avvisas som absurd av den polska regeringens försvarare. Har vi kanske soldater i grannländerna? Var är vårt KGB? Det är sant att de polska radikalkonservativa angreppen på ”Gayropa” ibland kan låta till förvillelse lika motsvarande angrepp från ryskt håll. Men sanningen är att idéer om ”illiberal demokrati” håller på att bli mer attraktiva även där det finns en stark motvilja mot allt ryskt. Det behövs inte någon rysk destabiliserande propaganda som förstärker bilden av ett sönderfallande Europa – även om det hjälper. I land efter land finns en radikal höger som ser sig undanträngd av den liberala och individualistiska moderniteten. I Polen har den fått en chans att snabbt försöka vända historiens hjul och slå tillbaka.

Regeringsskiftet kom överraskande för en del, och liberaler står handfallna. Varför i Polen, som visat oavbruten tillväxt genom alla kriser? Jo, men tjugofem år av tillväxt har också inneburit vinnare och förlorare. Ojämlikheten dröjer kvar när Polen konkurrerar med billig arbetskraft. Det politiska landskapet i Polen har tillåtit Lag och rättvisa att vara både höger- och vänsteropposition. Socioekonomiska frågor var viktiga i valet, och väljarna erbjöds tydliga löften om höjd minimilön, barnbidrag och sänkt pensionsålder. Efter valet har det nybildade nyliberala Moderna partiet ökat i mätningarna och partiledaren Ryszard Petru blivit den lyckade medelklassens favorit. Men vad erbjuder han de polacker som lever med ”skitkontrakt”? I kritiken mot Lag och rättvisa ingår att rutinmässigt håna de ekonomiska löftena, men det har redan straffat sig. Den ekonomiska liberalismen har fostrat en hård socialdarwinism, där det verkar rationellt att sluta sig kring familjen, kyrkan och nationen.

Ekonomisk trygghet och jämlikhet tenderar att glömmas bort i tider av kulturkamp. Om Europas ledare står upp för humanism och liberala värden, men samtidigt slår vakt om en icke förhandlingsbar åtstramningspolitik, urholkar det den kombination av liberalismens frihet och socialdemokratins trygghet som varit så lockande för nya EU-medlemmar, och som trots allt fortfarande är lockande för flyktingar från hela världen. Detta ger mening till en annan replik från den polska regeringens försvarare – nämligen att Europa inte främst borde oroa sig över Polen, utan över hela Europa. Det europeiska löftet har bleknat, och det är dags att göra något åt det.