Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Övergreppen som skakade Europa

En ny arabisk våldtäktslek som sprids över Europa. Eller ännu ett exempel på det sexuella våld som alltid funnits i Sverige. Den senaste veckans rapportering om massövergrepp mot kvinnor har skapat oro, hat och många tvärsäkra slutsatser.

Kulturfestivalen We are Sthlm i Kungsträdgården 2015.Bild: Bild: Alexander Tillheden
Augusti 2015. Uppemot 170 000 ungdomar besöker under några dagar ungdomsfestivalen We Are Sthlm. Det arrangeras danstävlingar och DJ-workshops, fotboll och cup cake-bakning. Fältassistenten Martin Eidensten är på plats för att prata med ungdomar och vara ett stöd om något händer. Det gör det alltid, säger han, särskilt under konsertkvällarna när alkohol kommer in i bilden.
– Jag möter en del förtvivlade tjejer som blivit utsatta. Flera gånger tillkallar vi polis. Andra är oroliga för att de sett att någon följt efter dem. Men de flesta som kommer och berättar att de blivit tafsade på är bara arga och vill inte prata med polisen.
Flertalet tjejer som Martin Eidensten möter under kvällen går tillsammans i grupp. Delvis som en strategi för att undvika tafsande killar.
– Man försöker hålla koll på varandra, man kanske väljer var man ska stå och ser till så att det finns en vuxen man litar på i närheten, säger han.
Tafsandet i publikhavet under konserterna är inget nytt. 2014 var det så många ofredanden att arrangörerna inför den här gången väljer att vidta flera åtgärder – som att utbilda personal och samarbeta med olika frivilligorganisationer. Polisen lovar också att vara extra vaksam.
Detta berättar Sveriges radios P3-nyheter om redan när festivalen pågår, den 12 augusti.
– Vi har uppmärksammat att det är en problematik som vi måste ta tag i på ett väldigt aktivt sätt, säger festivalarbetaren Lisa Nilsson till P3-nyheter.
Nyheten får ingen spridning.
Bilder från Köln under nyårsfirandet den 31:a januari.Bild: Bild: Markus Boehm/AP
Fem månader senare. Den tyska polisens interna rapport från nyårsnatten i Köln beskriver hur gråtande kvinnor och flickor springer gatlopp mellan hundratals berusade män. Hur poliser förgäves försöker ta sig fram genom folkmassorna för att undsätta dem som skriker på hjälp. Den beskriver också hur det blir omöjligt att anteckna alla berättelser om sexuella övergrepp, rån och misshandel, eller att försöka identifiera gärningsmän. Det händer helt enkelt för mycket på en gång, enligt rapporten som det tyska magasinet Der Spiegel tagit del av.
Två veckor senare fortsätter anmälningarna att strömma in till den lokala polisen. Av drygt 550 anmälningar ska runt 45 procent gälla sexuella ofredanden och övergrepp mot kvinnor. Unga män från Nordafrika och Mellanöstern pekas ut som misstänkta i en rapport från tyska inrikesdepartementet.
Staden är i chock. Tyskland är i chock. Den lokala polischefen tvingas avgå. Islamfientliga Pegida går bärsärkagång i ett bostadsområde känt som ett vänsterkvarter. Personer med utländsk härkomst misshandlas på gatorna. Och medan asylsökande män som inte haft någonting med attackerna att göra skriver ”förlåt” på plakat som de går runt med på stan, planerar den tyska regeringen lagändringar som ska göra det lättare att deportera flyktingar som begår brott.
Demonstration i Köln den nionde januari.Bild: Bild: Juergen Schwarz/AP
Poliser under demonstrationen.Bild: Bild: Oliver Berg/AP
Snart börjar det rapporteras om liknande händelser – om än i mindre skala - i flera andra europeiska städer.
I Sverige blossar debatten upp efter att DN avslöjar att polisen, precis som i Köln, valt att inte berätta om sextrakasserierna mot kvinnliga besökare på We are Sthlm.
DN hänvisar till polisuppgifter om att ofredandena utfördes av ”så kallade flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan”. Det ska i sin tur vara en förklaring till att polisen höll tyst.
För som polischefen Peter Ågren sa till tidningen:
”Vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna”.
Fältassistenten Martin Eidensten - han som var på plats under festivalen och mötte utsatta tjejer – tycker inte att mediernas mer eller mindre explicita jämförelser med övergreppen i Köln stämmer.
– Vi hade inget Köln under ungdomsfestivalen, säger han.
– Då hade det ju skrivits om det på ett helt annat sätt. Jag tror faktiskt också att det skrivits mer om det rört sig om knark, misshandel eller skadegörelse. Det finns någon sorts osynliggörande när det handlar om sexuella övergrepp.
”Nu äntligen skrivs det om alla övergrepp som skedde under We Are Sthlm-festivalen i somras.” Så börjar det inlägg som en allt mer frustrerad Martin Eidensten skriver på bloggen Fältarbetaren.
”Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt. /…/ Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. ”
Martin Eidensten, fältassisten på plats under We are Sthlm.Bild: Bild: Michaela Tungström
När han skriver inlägget vet han inte att P3-nyheter uppmärksammade trakasserierna redan i somras, medan festivalen pågick. Men det gör honom än mer övertygad om orsaken till att det nu blir så stort.
– När man får en chans att koppla det här till etnicitet, till flyktingströmmen och till ensamkommande, då blir det plötsligt intressant. Att bara prata om sexuella övergrepp var bevisligen inte intressant.
Även från Kalmar, Karlstad och Malmö rapporteras om liknande ofredanden under nyårsnatten. I Malmö hann det aldrig ”bli några handgripliga trakasserier”, enligt polisen som ändå anser sig ha avstyrt övergrepp genom sin blotta närvaro. Även här pekas ”ensamkommande från Afghanistan” ut.
Ensamkommande flyktingbarn har länge varit en måltavla i högerextrema och nationalistiska nätmiljöer. Där utmålas de inte bara som skäggbarn som kommit för att parasitera på den svenska välfärden.
De tillskrivs ofta en djurisk sexualdrift som påstås utgöra ett reellt våldtäktshot mot svenska kvinnor. Kanske närmar sig även etablerade medier liknande föreställningar, i alla fall att döma av tonen i den ledarartikel om marockanska gatubarn som Expressen publicerade på nätet ett par dagar efter DN:s avslöjande:
"De stjäl och rånar. De gör inbrott och våldtar. Samtidigt som myndigheterna i många fall står helt maktlösa."
Rapporterna från Köln, Kalmar, Malmö och Stockholm tolkas av de högerextrema och nationalistiska krafterna som en bekräftelse på att de haft rätt, och att detta bara är början. På Avpixlat och andra hatsajter varnas det för att en ny form av krigföring drabbat Europa: En arabisk ”våldtäktslek” som kallas ”taharrush gamea”.
Taharrush är ingen lek.Det är en samlingstermsom kvinnorättsaktivister i Egypten började använda om alla former av sexuella trakasserier, men som också täcker in den typ av massövergrepp i offentliga miljöer som blev kända från Tahrirtorget under arabiska våren.
Aje Carlbom, docent i socialantropologi.Bild: Bild: Mårten Svemark.
– Det kom som en konsekvens av att kvinnor blev mer aktiva i det offentliga rummet. Tahrirtorget var en politisk arena och det finns de som hävdar att attackerna skedde med regeringens stöd för att tysta kvinnorna.
Det säger Aje Carlbom, docent i socialantropologi, som under många år studerat mångkulturalism, segregation, genus och politisk aktivism.
Han hänvisar till en färsk forskningsrapport enligt vilken gruppattacker mot kvinnor i stora folksamlingar första gången uppmärksammades under ett Eid-firande i Kairo 2006.
– Synen på kvinnor är en viktig del av det här. I Mellanöstern finns en tradition av att kvinnor inte bör röra sig i det offentliga rummet ensamma, och inte delta i offentliga festligheter. Män som är socialiserade i detta och vana att kvinnor håller sig i hemmet, slår ner blicken inför män, klär sig dygdigt och tonar ner sin sexualitet, kan få problem när de möter kulturer där kvinnan har en helt annan position.
– För de vet inte hur de ska tolka det. Vad är det för sorts kvinnor som rör sig i offentligheten – "förmodligen sexuellt lössläppta kvinnor som männen kan göra anspråk på”.
Att studera kulturella skillnader när det gäller synen på kön och sexualitet kan vara ett sätt att försöka förstå de gruppattacker som drabbat kvinnor i stora folksamlingar i Kairo och Köln, enligt Aje Carlbom.
Sven Axel Månsson, professor i socialt arbete och en av landets ledande forskare i frågor om kultur, kön och sexualitet, håller med. Han tycker att det är en viktig infallsvinkel, bland flera andra faktorer, som alkohol, grupptryck och myter om europeiska kvinnors sexuella lättillgänglighet.
– Mötet med kvinnor i en annan offentlig kontext, som den svenska, kan bli chockartad för män som kommer från en väldigt könssegregerad och sexsegregerad miljö. Om man inte förstår det, eller säger att det inte förklarar någonting, då blir det fel, säger han.
Fast båda reserverar sig, i synnerhet när det gäller de svenska incidenterna.
– I det här skedet med så olika och skakiga utsagor som finns nu måste en diskussion ske med stora förbehåll för den som har någons sorts sanningsanspråk. Mycket av det som nu skrivs känns som hänsynstagande till politiska positioneringar, som i sin tur utgår från fragmentariska rapporter, säger Sven Axel Månsson och fortsätter:
– Sexuellt våld förekommer i alla kulturer, men kommer till olika uttryck. Som forskare är det viktigt att även intressera sig för de olika uttrycksformerna. För att kunna göra något åt problem måste man först förstå dem.
Ida Östensson, grundare av stiftelsen Crossing Boarders och initiativtagare till Fatta-rörelsenBild: Bild: Kristina Wicksell
Sven Axel Månsson, professor i socialt arbete.Bild: Bild: Peter Frennesson
Måndagen den 11 januari står Ida Östensson, grundare av stiftelsen Crossing Boarders och initiativtagare till Fatta-rörelsen, i Aktuellts studio. Hon är förbannad över att etnicitet och kultur nu används för att förklara ofredandena.
”Det är rasistiskt. Det är förminskande. De är förnedrande för oss som utsätts för det här varje dag och vet att det inte handlar om socioekonomi, klass, sexuell läggning, religion eller vad det nu än är. Det handlar bara om kön. Det är gruppen män som står för det här.”
När HD och Sydsvenskan når henne, har intervjuerna avlöst varandra i två dygn och snart är det dags för BBC.
Förra året utnämndes Ida Östensson av Studieförbundet Vuxenskolan till Årets folkbildare. Hon är van vid att prata om patriarkala maktstrukturer och våldtäktsstatistik - och om sina egna erfarenheter av män som utan samtycke tar sig rätten till kvinnors kroppar.
– På mitt första ungdomsdisco, när jag åkte in till Umeå från Holmsund, så var det män i grupp som omringade oss och valde ut nån tjej som de gick på. Och så har det fortsatt, på Vattenfestivalen när jag var 14, på krogen när jag var 20. En mörk kväll när jag var på väg hem och var 25 år. Det här är inget nytt fenomen. Jag blir chockad när folk pratar om det så.
– Det är så lätt för oss att peka på andra när vi har samma problem här. Låt oss prata om att vi i Sverige hade 20 300 anmälda sexualbrott förra året [Brås statistik] och då är mörkertalet 80-90 procent. 98 procent av förövarna är män. Herregud, vi har ju ett enormt problem i Sverige.
Aldrig förr har sexuella trakasserier fått så stort utrymme i svensk media som under den gångna veckan. Varför? Ida Östensson har sin bild klar.
– Så här har det varit innan invandringen kom till Sverige, vi har alltid haft problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld. Men helt plötsligt blir det en jävla debatt bara för att man lägger till etnicitet.
Hilmand Agha, ordförande i Afghanskt Akademiskt Kulturcentrum.Bild: Hussein El-alawi.
Hilmand Agha är upprörd när han sätter sig för att skriva ett mejl till Sydsvenskans redaktion. Han har just läst nyhetsartikeln där polisen uttalat sig om den stökiga nyårsnatten i Malmö och påstått att ett par hundra ”ensamkommande från Afghanistan” drivit omkring i city och omringat ”framförallt berusade tjejer/kvinnor och ofredade dessa”. Men inga anmälningar har upprättats och inga killar gripits, förhörts eller kontrollerats.
Nu undrar Hilmand Agha hur polisen kan veta att alla stökiga killar den natten kommer från Afghanistan, ett land som bebos av många olika folkgrupper.
Han skriver:
”Jag är själv ursprungligen från Afghanistan och jobbar med ensamkommande flyktingbarn men jag kan aldrig gissa någons hemland genom utseende. I flera fall har jag blandat ihop araber, kurder, iranier och pakistanier med afghaner. Till och med kineser kan se ut som afghaner”.
– Hur man kan peka ut en hel befolkning på det sättet?, säger han när kontakten fortsätter över telefon. Hur vet polisen ens att alla är invandrare? Jag har bott i Sverige i sjutton år och min son är född här. Är han också afghan? Han skulle själv säga att han kommer från Malmö.
Det låter som att alla afghaner gör så här. Det är så sjukt tråkigt. Vad ska folk tro nu när de träffar unga afghaner.
Hilmand Agha är ordförande i Afghanskt Akademiskt Kulturcentrum och har de senaste fem åren jobbat på olika boenden för ensamkommande flyktingbarn och ungdomar. Själv har han aldrig sett någon bete sig så som polisen säger. Samtidigt förstår han att krockar sker.
– De kommer från ett land där kvinnor inte får gå ut och där enda sättet att umgås med kvinnor är genom att gifta sig med dem. Och så plötsligt är de i ett land, som de bara hört om i rykten som säger att kvinnorna går nakna på gatorna och ligger med vem som helst. Självklart blir det kulturkrockar.
Ett problem, anser Hilmand Agha, är att många ungdomar inte får någon som helst vägledning. Med kunniga och erfarna vuxna runt sig får ungdomar ofta en bra insyn i hur det svenska samhället fungerar, men motsatsen förekommer.
– Det finns mycket okunnig personal, okunniga gode män och lärare. Om vuxna inte reagerar och säger ifrån när de ser att ungdomar går över gränsen, hur ska de då förstå var gränserna går?
– Man är noga med att informera om vilka regler som gäller på boendet, men ingen förklarar för dem vilka normer och regler som gäller i det här landet. Jag tycker att sådan information måste bli obligatorisk.
Läs också "När det händer känner man sig kränkt, äcklad och utsatt"
 
*****
Professorn, docenten, folkbildaren och fältassistenten har konkreta förslag på vad som borde göras för att stävja sexuella trakasserier i det offentliga rummet:
Ida Östensson har publicerat en lista på Facebook och tycker att följande är viktigast:
”Det borde tillsättas statliga medel för att samla kunskap - yrkesöverskridande - där alla verksamma i fältet med olika ingångar och kompetenser får resurser för att ta fram ett gemensamt utbildningsmaterial samt informationsmaterial som följs av en kampanj. Detta ska sedan ingå i ordinarie utbildningar för tex att bli vakt, lärare, arrangör, fältare, ”
Aje Carlbom:
”I Egypten har olika aktivistgrupper bildat ”Tahrir bodyguards”, som går in i stora folksamlingar, håller koll och går emellan så fort de märker att saker spårar ur. Det är en variant. Det är också hög tid att bryta sönder segregationen. För traditionella uppfattningar tenderar att förstärkas i segregerade områden.”
Sven Axel Månsson:
”På lång sikt handlar det om hur man jobbar med sexualfrågor i olika utbildningssammanhang. Integrationsfrågan är också viktig. Som forskare har vi ibland svårtatt förstå hur komplext det svenska samhället fungerar. Hur ska man då kunna förvänta sig att någon utifrån ska förstå?”
Martin Eidensten:
”Det behöver frigöras resurser i form av tid till alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med ungdomar och som jobbar med den här frågan. Alla män måste också börja lyssna, och inte rationalisera, när kvinnor berättar om ofredanden”.
Gå till toppen