Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

I skuggan av en tyrolerhatt

Christer Borg

Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare. Kira förlag.

Det vilar ibland något vemodigt över somliga artisters öden, även när det ytligt sett inte borde göra det. Östen Warnerbring (1934–2006) var framgångsrik under sin levnad, bitvis extremt framgångsrik. På sextiotalet var han ett av de slitstarkaste dragplåstren i folkparkerna, Melodifestivalvinnare 1967 med ”Som en dröm” (och dessutom andraplatstagare samma år), Svensktoppsplaceringsprenumerant och allmänt cool katt med en kropp som gjord för smoking. I ”Sen kväll med Luuk” 1996 berättade han om hur han på den tiden brukade gå på NK och shoppa med Ernst-Hugo Järegård och nuvarande kung Carl Gustaf.
På femtiotalet var han jazzman med egen orkester. På sjuttio- och halva åttiotalet en av landets populäraste krogshoware och tv-underhållare. Fortfarande in på nittiotalet drog han fulla hus på krogscenerna, i synnerhet i hemstaden Malmö.
Han var en mångsidig begåvning, som märkligt nog växte upp i samma tid och samma kvarter som Jan Malmsjö och Bo Widerberg – två andra kulturpersonligheter som utmärkts av sin bredd och sin rastlöshet. För Warnerbrings del verkar multikunnandet närmast ha varit en förbannelse; bredden gjorde att han hade svårt att välja riktning och därför valde alla riktningar på en gång.
Ska man göra en internationell jämförelse ligger – och detta är inga överord – en Frank Sinatra nära till hands. Warnerbring var samma slags breda entertainer, stundom elegant, stundom burlesk, alltid musikalisk. På samma vis som Frankie Boy alltid gav lite extra inför en italiensk-amerikansk publik flirtade Östen särskilt med skåningarna. Han hade kunnat gå till historien som en svensk, eller åtminstone skånsk, Ol’ Blue Eyes.
Riktigt så blev det inte. De flesta som minns Östen idag ser nog framför sig det skojfriska, rentav flåshurtiga. Tillsammans med Eva Rydberg gjorde han på åttiotalet Curt & Majken, ett sketchpar från Eslöv med mycket brunkräm och dialekt. De spelade in en rapsingel också – ”Ooo va de va hitt”/”Ooo va de va kollt” – ihop med Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Hasse och Östen gjorde även skojsingeln ”Ät aldrig korv”, som utsågs till Sveriges sämsta låt i en omröstning i Radio Värmland.
Detta kan man säga vad man vill om, men särskilt sofistikerat var det inte.
Liksom Cornelis Vreeswijk – som han lyckosamt samarbetade med på både krog- och parkscener – förknippades Warnerbring med något annat än det han strävade efter. Cornelis skrev vackra telegram till fullmånen och grimascher om morgonen, men ändå skränade publiken efter ”Hönan Agda” och ”Brev från kolonien”. För Östens del var det banala elorgelsentimentaliteter som ”Glöm ej bort det finns rosor” och stompiga lattjolajbantrudelutter som ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt” som han hade svårt att ruska av sig. Liksom Cornelis föll han många gånger till föga för publikens krav – ibland till priset av självförakt.
Malmöförlaget Kira har tidigare gett ut biografier över Kal P Dal och Hasse ”Kvinnaböske” och ger nu ut ”Östen med rösten – sångare, musikant och underhållare”. Det är återigen fråga om en ambitiös och bildrik bok, skriven av Kvällspostens gamle nöjesreporter Christer Borg. Borg följde Warnerbring på nära håll från begynnelsen och har fyllt i sina minnesluckor med intervjuer och pressklipp. Bortsett från att den är något repetitiv – formuleringar och hela stycken återkommer flera gånger – ger biografin en tydlig och kronologisk översikt över Warnerbrings vandring i och bredvid rampljuset.
Och det är slående hur han redan tidigt i karriären röjer en ambivalens. När han runt 1965 tar steget från de hippa jazzscenerna till den breda Svensktoppen försvarar han sig: ”Jag tycker inte det är fel att sjunga enkla okomplicerade saker. Det händer ofta att jag går och nynnar på en fjolligt sentimental låt.” Samtidigt avfärdar han konsekvent många av sina succéer: för ytliga, för slarviga, för lite han själv.
Då och då tar han paus i publikfriandet och sjunger in ambitiösa tonsättningar av Hjalmar Gullberg, danske Halfdan Rasmussen, Göran Sonnevi, Piraten. De skivorna säljer inte alltid i de önskade volymerna och strax därpå tar han på sig tyrolerhatten igen.
En hjärtinfarkt 1985 tar lång tid att hämta sig från. Inledningsvis har han inte ens melodierna kvar inom sig utan får tålmodigt lära in på nytt. Väl rehabiliterad ger han sig alltmer sällan ut i obetrampade marker. Han väljer spexandet, gesterna, lösnäsan. Både biografen Borg och somliga av Warnerbrings närstående beklagar detta: ”Han behövde ju inte den där näsan och börja larva sig för han var ju rolig som han var”, menar SVT-producenten och samarbetspartnern Lennart Wetterholm.
Inte för att Östen Warnerbring är att beklaga. Han verkar mestadels ha levt gott och sällan ha gjort sin publik besviken. Men en känsla dröjer sig ändå kvar efter att ha läst boken om honom: allt hade kunnat se helt annorlunda ut om han bara hade haft kraft att följa sin egen konstnärliga slagruta istället för publikens vindflöjel.
Gå till toppen