Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Ni lyser upp vägen, ni ger mitt gode barn möjlighet till en bra framtid

Jag är god man (kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med.
Medmänskligheten frodas, trots den tuffa situation som många myndighetspersoner arbetar i med att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit i hopp om ett bättre liv, skriver Helena Roth.Bild: Jessica Gow/TT
Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som god man, en farhåga om att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.
Jag inser det nu, när jag efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats.
Jag har mötts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt gode barn att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar i, trots det till synes omöjliga i att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.
Jag har ett gott barn som hamnat i kläm i systemet, just på grund av den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande det de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land.
Jag har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt. Men icke. Hittills har jag inte behövt fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske.
Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt gode barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta. Värmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson.
Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt gode barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.
För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.
I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.
Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?
Helena Roth
Gå till toppen