Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Et avstånd som aldrig överbryggas

Ellen Mattson

Sommarleken. Albert Bonniers förlag.
Bohuslän, mystiska familjerelationer och ett fallfärdigt hus med låsta utrymmen. Lägg till en betraktare utifrån, som med en illa dold besatthet försöker bli en del av ett sammanhang som hon aldrig lyckas komma nära. Den som kan sin Ellen Mattson fattar att det här är förutsättningar som hon kan briljera med.
Ellen Mattson debuterade 1992 med "Nattvandring".Bild: Kristin Lidell
"Sommarleken" är den 53-åriga bohuslänningens nionde roman och kommer fyra år efter den djärva satsningen "Vinterträdet". I den skrev Ellen Mattson in den fiktiva, stalkeraktiga Vendela i filmstjärnan Greta Garbos närmsta personkrets, ett lika underligt som lyckat drag i en berättelse som hade förtjänat långt fler läsare än den fick.
"Sommarleken" är inte lika bred i sitt anslag, men fortsätter att borra i det oförlösta och obesvarade hos den som inte får eller förmår närma sig en annan människa på djupet.
Stalkern, i vid mening, är en av Ellen Mattsons mest utforskade personligheter. I "Poetens liv" från 1999 hette den Jan Rorsack, en författare som övergav sin Thomas Mann-biografi för att skriva om sin ungdomskärlek, den självförbrännande poeten Dorotea, och i "Splendorville" från 2004 blev läkaren Esparto allt mer upptagen av ett utlevande filmteam som kom till hennes ökenstad för att spela in en stumfilm.
Den här gången heter stalkern Sandra, en tonåring i en ej namngiven kuststad i närheten av Orust, gissningsvis någonstans i skärningen mellan 70- och 80-tal. Inför sista året på gymnasiet träffar hon syskonen Ylva, Pierre och Rikard, som under sommarloven bor hos sin farmor Marika i ett murket men vackert hus på en udde. De tre syskonen går i skola i Schweiz, pratar brådmoget om livets stora frågor och rör sig uttråkat i det andlöst vackra sommarlandskapet, klädda i kläder som de för länge sedan vuxit ur. Sandra börjar besöka dem i deras hus allt oftare, men utan att egentligen göra ansatsen att lära känna dem på riktigt. De viktiga frågorna uteblir, som om hon innerst inne känner att hon stör, att hennes närvaro inte är helt och hållet önskad.
Mycket förblir outtalat, också det ett typiskt drag i Ellen Mattsons ofta djupt förtätade och obegripligt vackra prosa. Det finns en närmast gotisk gåtfullhet hos alla bokens karaktärer, dit även den vackra trävillan kan räknas med sitt trasiga porslin, sin unkna lukt och sina för Sandra förborgade utrymmen. Vad finns det bakom den där dörren?
Det är omöjligt att inte börja leta efter ledtrådar till en annan berättelse. Kanske är det en berättelse om förtvivlad längtan att få höra till, där stalkerns besatthet får symbolisera ett oöverbryggbart och för existensen grundläggande avstånd mellan individer.
Aningen hopplöst kanske. Särskilt som det i "Sommarleken" också utmynnar i en tragedi. Men Ellen Mattson blir aldrig nihilistisk eller cynisk. Tyvärr känns dock den utväg hon ger sig själv den här gången något slapp, som om hon inte riktigt orkar hålla kursen. Trots det förtjänar hennes författarskap en mer framträdande position inom samtida svensk romankonst.
Gå till toppen