Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Bortom partipolitiken

Utan jobb hotas välfärd och social stabilitet.

För en vecka sedan möttes statsminister Stefan Löfven (S) och oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) i SVT:s Agenda. Några dagar tidigare hade de drabbat samman i riksdagens partiledardebatt.
Vid sådana tillfällen lämnar Löfven och Kinberg Batra efter sig ett märkligt tomrum när det gäller en brännande utmaning: den största flyktingkrisen sedan andra världskriget.
Under förra året sökte 160 000 personer asyl i Sverige, en fördubbling jämfört med 2014. Många av dem är lågutbildade, somliga plågas av traumatiska upplevelser.
Hur skall de integreras i det svenska samhället? Och, framför allt, hur skall de få arbete?
Löfven och Kinberg Batra är överens om frågornas betydelse, men när de svarar talar de förbi varandra i programmerade fraser. Löfven förordar utbildning och subventioner och anklagar de borgerliga för att vilja försämra välfärden och pressa ned lönerna. Kinberg Batra vill sänka skatter och underlätta inträde på arbetsmarknaden via fler enkla jobb och beskyller den rödgröna regeringen för att blunda för problemen.
Det är inget uppbyggligt skådespel. Som ett brev på posten kom onsdagens opinionsundersökning från Inizio och Aftonbladet. Där är Sverigedemokraterna näst största parti med 22,2 procent, en hårsmån efter Socialdemokraternas 23,2. Resultatet bör tas med en nypa salt; mätningen är webbaserad och den metoden anses mindre tillförlitlig. Men SD har haft stadiga framgångar i opinionen sedan riksdagsvalet 2014 och gynnas av att flyktingfrågan hamnat överst på väljarnas dagordning.
Detta betyder inte att mer än var femte svensk väljare har främlingsfientliga attityder; så många hel- och smygrasister finns det inte. Snarare är det en annan faktor som får allt fler att söka sig till SD: farhågorna om att det har kommit hit för många, att vi inte längre har råd, att välfärden hotas.
Bilden av en förestående välfärdskollaps förstärks av drastiska beslut och förslag från både regering och opposition. Regeringen vidtar panikåtgärder som id-kontroller vid Öresund utan hänsyn till de regionala konsekvenserna, Moderaterna gör utspel om att personer med temporära uppehållstillstånd inte skall ha tillgång till vissa välfärdstjänster.
Ja, välfärdssystemen är hotade, men endast om ingenting görs för att få fler invandrare i arbete. Det framgår av en angelägen delrapport till Långtidsutredningen, LU, finansdepartementets återkommande studie av den ekonomiska utvecklingen. Författare är nationalekonomerna Lennart Flood och Joakim Ruist.
Äldreförsörjningskvoten, antalet äldre i relation till antalet invånare i arbetsför ålder, väntas öka från dagens 31 procent till 39 procent år 2050, enligt Statistiska centralbyråns prognos. Invandringen, huvudsakligen flyktingar, medför samtidigt en föryngring. Hälften av dem som invandrat till Sverige under de senaste åren var mellan 15 och 34 år gamla. Bland svenskfödda är motsvarande andel 25 procent.
Men den låga sysselsättningen bland invandrare gör det svårt att utnyttja deras ekonomiska potential. Sysselsättningsfrekvensen för utrikes födda i åldrarna 16–64 år uppgick 2014 till 64 procent. För inrikes födda var siffran 79 procent. I detta gap, tämligen konstant och större än i de flesta jämförbara länder, blottas ett misslyckande, eftersom arbete är en av de viktigaste drivkrafterna bakom en fungerande integration.
”Låg sysselsättning bland de utrikes födda är negativt inte bara för individerna själva utan också för landets offentliga finanser som får ökade utgifter för transfereringar och samtidigt minskade intäkter från skatt på inkomster och konsumtion”, konstaterar Flood och Ruist.
Obalansen leder, om inget förändras, till ett långsiktigt underskott i de offentliga finanserna och det säger sig självt att det i sin tur orsakar svåra påfrestningar på välfärdssystemen.
Så vad händer om sysselsättningsgapet minskar och invandrare får jobb i större utsträckning än idag?
Skillnaden blir dramatisk.
Om sysselsättningsnivån för de grupper av utrikes födda som har lägst sysselsättning ökar med 10 procentenheter och pensionsuttaget för alla skjuts upp med två år uppstår istället ett överskott i de offentliga finanserna under de närmaste decennierna. Ett underskott för utomeuropeiska invandrare på 370 000 kronor per person förvandlas till ett överskott på 250 000 kronor.
Lite tillspetsat:
Om flyktinginvandrare får jobb räddas välfärden åt framtiden. Utan jobb hotas välfärd och social stabilitet.
”Sysselsättningen påverkar främlingsfientligheten, kan öka risken för radikalisering av vissa grupper och leda till social oro”, säger Per Lundborg, professor vid Institutet för social forskning, i en kommentar till LU-rapporten. (DN 15/1)
Frankrike utgör ett avskräckande exempel. Där har kombinationen av politisk passivitet, nationell hybris och rigida regleringar bidragit till permanent massarbetslöshet bland invandrare och brinnande förorter. Det göder militant islamism lika väl som Nationella frontens högerextremism.
Man skulle kunna säga att integrationsfrågan i Sverige är så akut och allvarlig att den måste angripas bortom partipolitiken: det är viktigare att det blir rätt i praktiken än att det känns rätt i teorin. Därför är blockeringen mellan regering och opposition illavarslande, trots den breda migrationspolitiska uppgörelsen från oktober om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och utvidgat rutavdrag.
Problemet blir inte mindre av liknande blockeringar mellan arbetsmarknadens parter: en effektiv integration inom ramen för den svenska modellen kräver samverkan mellan arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen.
Det går inte längre att lappa och laga på existerande system, ignorera besvärliga målkonflikter och rida politiska käpphästar. Nu handlar det om att åstadkomma genomgripande förändringar. Båda sidor har intresse av det. Stefan Löfven bär ansvaret idag; Anna Kinberg Batra kan bära det i morgon.
Detta är Sveriges politiska tradition i kritiska lägen: besinning och kompromiss, inte blind konfrontation; att söka efter det som förenar, inte efter det som skiljer.
De politiska beslutsfattarna måste komma bort från destruktiva låsningar som innebär att den rödgröna vänstern betraktar varje borgerlig idé som förkastlig bara därför att den är borgerlig och att borgerligheten avfärdar varje vänsteridé bara därför att den är vänster. Så steriliseras ett meningsutbyte som skulle må bra av mer korsbefruktning.
Är det verkligen omöjligt att förena lägre ingångslöner och fler enkla arbetsuppgifter med höga välfärdsambitioner och ordnade förhållanden på arbetsmarknaden? Kan det inte i själva verket vara en chans för lågutbildade nya svenskar att få den kontakt med arbetslivet som möjliggör socioekonomiskt avancemang?
Är det rimligt att plädera för ständigt sänkta skatter, även för de mest välbeställda, samtidigt som demografiska realiteter utsätter trygghetssystemen för ökat tryck och infrastrukturen skriker efter investeringar?
Konflikten mellan arbete och kapital är ofrånkomlig. Men den kan hanteras. Offentlig välfärd förutsätter vinster i den privata sektorn: det är bara där som det skapas nya resurser utan att det offentliga, netto, drar på sig ytterligare kostnader. Men samtidigt är den privata sektorn beroende av uppdrag från den offentliga. I en social marknadsekonomi som den svenska är motsättningen mellan sektorerna politiskt konstruerad. Varför klamra sig fast vid denna tudelade konstruktion när de gemensamma behoven växer?
Förlagan borde vara given.
Skatter har alltid varit en politiskt och ideologiskt känslig samhällsfråga. De borgerliga eftersträvar sänkt skatt på framför allt förvärvsarbete, Socialdemokraterna slår vakt om ett högt skattetryck.
Så hände detta:
Skattesystemet urartade med tiden till en oöverskådlig koloss med groteska marginaleffekter och frestande fiffelmöjligheter. Till sist, för drygt 25 år sedan, bestämde sig politikerna för att göra något. Resultatet blev en av västvärldens mest omfattande skattereformer, försedd med epitetet ”århundradets”. Ingen sida fick allt, men båda sidor fick det viktigaste. Marginalskatterna sänktes samtidigt som skattetrycket upprätthölls genom omfördelning från arbete till konsumtion och kapital. Socialdemokraterna och Folkpartiet förverkligade förändringarna, men de vann snart ännu bredare anslutning.
Utan skattereformen hade Sverige knappast klarat återhämtningen efter den depressionsliknande krisen i början av 1990-talet.
Nu behöver integrationspolitiken reformeras och vitaliseras på ett liknande sätt. Men det förutsätter att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är beredda att lära av historien – och ibland också lyssna på varandra.

MER ATT LÄSA

Migration, en åldrande befolkning och offentliga finanser. Bilaga 6 till Långtidsutredningen 2015 (SOU 2015:95) av Lennart Flood och Joakim Ruist.
Farväl till folkhemmet. Frihet, jämlikhet och sammanhållning i invandrarlandet Sverige (Timbro) av Andreas Johansson Heinö.
Reformpolitikens strategier (Atlantis) av Peter Santesson.
Tid för storstrejk? Per T Ohlsson 30/8.
Dags att göra upp. Per T Ohlsson 27/9.
Gå till toppen