En hel vägg är täckt med speglar. Som en hall, där spegeln hänger för första och sista koll, innan du går ut eller när du kommer in och tar av ytterplaggen. Hallen är ett gränsland.

Längst in i Rostrum sitter den obligatoriska hatthyllan. På en galge hänger en kvinnas aftondräkt, men nej, det är bara en svart sopsäck i plast.

I samma rum visar Lars Embäck tre teckningar, abstrakta rum, där horisonterna markerats med årtal, som säkert är personligt laddade. Blicklinjen skapar ett tidsrum, som uppenbarligen är det han scenograferat med alla speglarna. De är rummets ordningsvakter, men förmår bara spegla vaga molnfigurer, ett par gardinhållare och en hög småplagg. Väl dold i ett hörn står hallspegelns obligatoriska byrå. I lådan ligger en hattstock. Nästan osynlig, men vagt manlig. Ett porträtt av en far? Är då den svarta plasten i hatthyllan ett porträtt av en mor? Så antyds familjebilden bakom utställningstitelns ”Inte”, som med sin överstrykning vacklar mellan tvång och förnekelse. Sagan har ett passande ord för samma kluvenhet: bergtagen – bunden till en händelsekedja, men där viljan och svårigheten att komma loss är själva dramat.

Hallen med speglarna är ju den perfekta sinnebilden för att ta sig ur labyrinten. Men också enskildheter är laddade; som ett hopvirat rep, som både lovar död och livräddning.