Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Motstånd och kärlek i tusen år

Vinternatten är ljummen när jag tillsammans med min fru sluter upp med några goda vänner för att gå på bio. Det är precis en sådan där härlig kväll som jag älskar i Paris. En av de få städer där man en vanlig torsdagskväll kan gå och titta på Joe Hill, en mästerlig gammal Bo Widerbergfilm från 1971 som några franska filmentusiaster har kämpat i åratal för att få upp på en av Paris hundratals biografdukar.
Plötsligt kommer en polispiketbil körande i rasande fart i bussfilen på boulevard de Rochechouart. Den följs av en ambulans. De kör i riktning mot vår bio. Men också mot kvarteret där en ung man just blivit skjuten av polis efter att ha sprungit mot dem med en köttyxa och ett fejkat bombbälte. Det var i och för sig flera timmar sedan.
Jag kan inte stoppa tanken som flimrar förbi blixtsnabbt i mitt huvud: har jag anledning att vara rädd? Om det uppstår skottlossning bör jag dra ned min fru bakom motorhuven och det främre bilhjulet på den där röda Renaultbilen? Det är det enda stället på en bil där motorn och fälgen ger lite skydd mot höghastighetsvapen. Eller borde man chansa på de där fyra extra meter in i frisörsalongen, i hopp om att de har ett bakre rum?
Det är sådana tankar som jag i vanliga fall bara tvingas tänka när jag arbetar som reporter i konfliktområden. Fordonen försvinner in i Parisnatten och jag skakar av mig tanken.
Istället ersätts den med viktigare saker. Vår vän Sophie har inte bokat sin biljett och det finns bara två lediga platser kvar till den snart fullsatta biosalongen. Hon får en av dem. Filmen är verkligen ett mästerverk och vi avrundar kvällen med ett glas côtes de Blayevin på le Petit Trianon, en närliggande konsertsals bakficka. Det är en av konserthallarna som fick bomma igen under några dagar efter den där ödesdigra fredagen den 13 november 2015.
Den kvällen arbetade jag med ett reportage om krigsbarn på den andra sidan av jordklotet när sms och nyhetsflashar började pluppa upp på min telefon. Jag gjorde genast vad miljoner andra parisare gjorde samma kväll: började checka om mina närmaste anhöriga var i säkerhet? Under en mycket lång en och en halv timme fick varken min fru eller jag tag på vår dotter Emma. Hon hade gått ute den där fredagskvällen i östra Paris nöjeskvarter tillsammans med kompis – vars föräldrar inte heller fick tag på sitt barn. Jag befann mig i ett extremt våldsamt land på den andra sidan jordklotet, men det var hemma på min bakgård som min egen dotter plötsligt hade blivit en form av krigsbarn! Världen kändes upp och ned. Jag kände ett surt illamående i magen. Ilska och ängslan i en och samma klibbiga klump.
Sedan kom livstecknet – och frågorna om det var säkrast för Emma att gå hem utmed smågator eller ta tunnelbanan? Det senare kändes uteslutet och taxibil var nästan omöjligt att få tag i. Till slut blev det taxi. Senare fick jag höra att många taxichaufförer hade stängt av sina mätare och ägnat hela natten åt att gratis köra hem folk i säkerhet.
Så kommer vardagen tillbaka, med fullsatta biosalonger och restauranger.
Terroristerna har underskattat parisarnas motståndsvilja och levnadsglädje. Förstår de ens att Paris har en tusenårig historia av krig, upplopp, terror och belägringar bakom sig? Det finns spår av det i varje gathörn, staty och dricksvattenfontän. Trots det är Paris fortfarande kärlekens och de högljudda diskussionernas stad.
Det är bara att kulissen återigen har blivit lite mörkare. Det räcker inte längre med att jag öppnar min väska när jag ska gå in på Pasteurinstitutets vaccinationscenter. Vakten vill att jag också öppnar min jacka och visar att jag inte har något bombbälte. Samma sak gör de på museer och konsthallar. Ibland bubblar rädslan över. Som för min vän Frédérique. Hennes yngsta dotter, Céleste och alla hennes skolkamrater sattes i skydd inlåsta i klassrum. Någon hade hittat en övergiven väska i skolan. Under en lång timme spred sig paniken. Inga föräldrar kunde hämta hem sina barn innan väskan hade blivit omhändertagen av polisens bombspecialister.
Nästa dag var Céleste tillbaka i skolan. För att insupa kunskap – inte rädsla.
Gå till toppen