Vad är litteratur? ”Ett möte”, brukar det heta, och jo, onekligen. I det litterära skrivandet möts subjekt och värld. Texten uppstår i friktionen mellan omgivningen och ett författarsubjekt i bokstavlig eller bildlig rörelse. Tydligast blir det kanske i reseskildringar, som dock långtifrån alltid präglas av skavande smärta. Ibland tycks färderna knappt ha gjort ont alls. Texten blir en spegling av lust och nyfiken glädje.

Ibland å andra sidan tycks den resande och skrivande nästan ha fått skinnet avflått. Så är det med polacken Andrzej Stasiuks texter från resor i samtidens öst- och centraleuropa. Poeten, journalisten och prosaisten Stasiuk, född 1960, har en stark ställning i sin generation författare i Polen och jag förstår varför. Hans språk är tätt, starkt, organiskt.

Han ser det stora i det lilla, strukturerna i detaljen. Fester, fattigdom, storstädernas myller, landsbygdens trädgårdar, lera och damm, djur och människor virvlar förbi men stannar i minnet som svartvita fotografier där tänkta färger glimmar bortom gråskalorna – blod och guld, sol och mylla. Mot slutet av boken tar Stasiuk en hög småslantar i handen. Han ”låter mynten rinna mellan fingrarna och känner hur platsen och tiden, den sociala historien rinner mig ur handen tillsammans med alla människoöden, känner hur Karpaterna, Böhmisk-mähriska höglandet, Stora ungerska slättlandet, Valkariska slätten, Transsylvanien och en bit av Balkan förvandlas till ett lågmält klirrande.”