Vad är litteratur? ”Ett möte”, brukar det heta, och jo, onekligen. I det litterära skrivandet möts subjekt och värld. Texten uppstår i friktionen mellan omgivningen och ett författarsubjekt i bokstavlig eller bildlig rörelse. Tydligast blir det kanske i reseskildringar, som dock långtifrån alltid präglas av skavande smärta. Ibland tycks färderna knappt ha gjort ont alls. Texten blir en spegling av lust och nyfiken glädje.

Ibland å andra sidan tycks den resande och skrivande nästan ha fått skinnet avflått. Så är det med polacken Andrzej Stasiuks texter från resor i samtidens öst- och centraleuropa. Poeten, journalisten och prosaisten Stasiuk, född 1960, har en stark ställning i sin generation författare i Polen och jag förstår varför. Hans språk är tätt, starkt, organiskt.

Han ser det stora i det lilla, strukturerna i detaljen. Fester, fattigdom, storstädernas myller, landsbygdens trädgårdar, lera och damm, djur och människor virvlar förbi men stannar i minnet som svartvita fotografier där tänkta färger glimmar bortom gråskalorna – blod och guld, sol och mylla. Mot slutet av boken tar Stasiuk en hög småslantar i handen. Han ”låter mynten rinna mellan fingrarna och känner hur platsen och tiden, den sociala historien rinner mig ur handen tillsammans med alla människoöden, känner hur Karpaterna, Böhmisk-mähriska höglandet, Stora ungerska slättlandet, Valkariska slätten, Transsylvanien och en bit av Balkan förvandlas till ett lågmält klirrande.”

Så känns det också att läsa ”På vägen till Babadag” – ett lågmält klirrande, ett Europa som i ekonomisk bemärkelse går förlorat. Genomgående gestaltar Stasiuk den skräck för oändligheten som enligt honom själv tvingar fram texter om det som sker, så att historier och spåren av dem döljer den ouppnåeliga horisonten. Är det därför, alltid, som människor reser, skriver och skriver om att resa – för att dölja och besvärja det ouppnåeliga?