Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Påvens deltagande är exceptionellt

När Martin Luther bröt sig ur den katolska kyrkan gav han upphov till en schism som har lett till krig och konflikt och som fortfarande värker och blöder i kristendomen.
Kristina KappelinBild: Karl Melander
Mot bakgrund av denna dramatiska historia är påvens deltagande i Lutherska världsförbundets möte i Lund verkligen exceptionellt. Katoliker och protestanter har aldrig tidigare högtidlighållit reformationen tillsammans.
Det är typiskt för påve Franciskus att ta ett så radikalt steg. En dialog för att hela såren mellan kyrkorna har visserligen pågått i 50 år. Men ingen tvingade påven att själv vara närvarande. Han hade kunnat skicka en värdig representant.
Lund är ju inte heller direkt en världsmetropol. Men Franciskus lämnar ingenting åt slumpen. Han vill tydligt visa sitt engagemang för en försoning mellan den katolska och den protestantiska kyrkan. Dessutom tror jag att han gärna kommer till Sverige. Han verkar läsa in en form av andlighet i det svenska engagemanget i världen för miljö- och klimatfrågor, liksom i den långa traditionen att ta emot flyktingar. Detta är två områden som står i centrum för hans pontifikat. När jag träffade honom i Vatikanen 2014 kallade han Sverige ett land ”med ett stort hjärta”. Det vill inte säga lite när det kommer från en påve.
Vem hade kunnat ana ett sådant samförstånd mellan en påve från Argentina och ett land som vårt, längst bort i Europas nordliga och sekulariserade periferi? Påvens deltagande i Lutherska världsförbundets möte är mycket riktigt kontroversiellt och har redan fått konservativa katolska grupper att reagera negativt.
På den tiden påven hette Jorge Bergoglio och var ärkebiskop i Buenos Aires lär han inte ha varit förtjust i att komma till Vatikanen.
Franciskus avskyr det han kallar för andlig världslighet, det vill säga när kyrkans män börjar uppföra sig som matfullkomliga politiker i stället för bärare av ett religiöst budskap. I hans ansträngningar att förbättra moral och etik i den katolska kyrkan, kan den som vill höra ett avlägset eko av Martin Luther.
Han har börjat storstäda i Vatikanen, på jakt efter korruption och penningbedrägerier. Han har infört nolltolerans mot pedofilpräster och biskopar som skyddar dem. Han håller moralpredikningar för kyrkans så kallade prinsar, kardinalerna, men däremot inte för de vanliga troende. Kyrkan ska slå upp sina portar för alla och inte döma någon i förväg.
Naturligtvis finns det kritiska punkter. Ingen har ännu riktigt förstått Franciskus inställning till homosexuella, även om han uttrycker sig mer tolerant än sina företrädare. De första tecknen på en mer betydelsefull roll för kvinnorna i kyrkan har också kommit av sig. Däremot har han öppnat för frånskilda, omgifta katoliker att ta kommunion (nattvarden), en mycket känslig fråga.
Förändring går långsamt i den tvåtusenåriga katolska kyrkan. Men bollen har börjat rulla och det kommer att bli svårt att stoppa den förnyelse som Franciskus har påbörjat. Hans besök i Lund är bara ett av många symboliska steg mot en modernare och mer angelägen kyrka. Den italienska komikern Robert Benigni sade nyligen om Franciskus att han ibland ser trött ut.
”Han släpar kyrkan på väg mot något som de flesta av oss hade glömt. Kristendomen”.
Gå till toppen