Kultur & Nöjen

Ett drömskt triangeldrama

Kojan

Av Tove Sahlin och ensemblen. Regi, koreografi: Tove Sahlin. Scenografi, kostym: Erika Magnusson. Musik: Brita Björs. Ljus: Sven-Erik Andersson. Mask: Agneta von Gegerfelt. Medverkande: Brita Björs, Bertram Heribertson, Rani Nair. Unga teatern, Studion, Malmö 29.1

När Unga teatern återuppstod inom ramarna för Malmö stadsteater, efter en törnrosasömn på 22 år, var det med en rad uppsättningar baserade på välrenommerade litterära förlagor. Som Almaprisade Kitty Crowthers ”Lilla Döden hälsar på”, flerfaldigt prisade författarparet Gro Dahles och Svein Nyhus ”Den Arge” och nestorn Lennart Hellsings ”Ägget”.
Starka grundläggande historier gav stomme åt uppsättningarna, samtidigt som gestaltningarna tenderade att bli väl försiktiga och osjälvständiga gentemot förlagorna. När man nu inleder sin fjärde säsong med ett nytt stycke för de minsta, är det med en pjäs som står på egna ben och tar avstamp i en annan ände av den konstnärliga processen.
Med utgångspunkt i begreppet avundsjuka har koreografen Tove Sahlin skapat verket ”Kojan” tillsammans med ensemblen. Föreställningen tar sin början redan i foajén där karaktären Rep (Rani Nair) visualiserar alla känslor som ryms i ett rep. Som repändans glada flin och en skur av glitterglädje regnande från himlen som konfetti.
Eller en hård knut i magtrakten som kräver tid och klapp med varm hand för att redas ut igen. I korridoren på väg in till salongen ligger byltet Tyg (Bertram Heribertson) och ylar i raseri och avundsjuka. I fickan har han tårar av kristall som han fäster på sina och barnens kinder: ”För nu blir det sorgligt”.
In i Reps och Tygs tvåsamhet tränger nämligen gestalten Trä (Brita Björs) med en uppsjö instrument och sånger och en förledande gullighet som får Rep på fall. Triangeldramat är grundläggande och intrigen minimal men laddas i ensemblens tappning med poesi och inkänning.
Inte minst Brita Björs sång och kompositioner skapar lyster kring scenerna, samtidigt som Rani Nair går i närkontakt med barnen och länkar dem samman med dramat via repets slingrande möjligheter. Och det är drömskt och underfundigt och samtidigt obönhörligt när barnens känslor tas på allvar och görs allmängiltiga.
Gå till toppen