Nöje

Jan Lundgren låter arvet efter Jan Johansson skina självklart och organiskt.

Hur många svenska jazz­pianister äger melodikänsla, tangent­touch och folkmusiknerv nog för att göra rättvisa åt arvet efter Jan Johansson?
Jan Lundgren och Mattias Svensson — johanssoniter.Bild: Julia Lindemalm
Jag har inte sett den senaste statistiken där. Men de pianisterna är rätt säkert färre än strängarna på Johanssonpartnern Georg Riedels bas.
Samme Riedel är nu lyrisk över Jan Lundgrens Johanssontolkningar. Och vem är jag att säga emot Georg Riedel?
Allvarligt talat, intrycken från konserten under sommarens Ystadsfestival står sig nu när liveplattan landat. Detta är grymt bra och perfekt balanserat. Jan Johanssons unika metod för att smälta samman svenskt och östeuropeiskt folkgods med jazz vårdas och får skina, 50 år efteråt. Samtidigt sätter Lundgren & co sin prägel på melodierna.
Det handlar om spår från albumen "Jazz på svenska" och "Jazz på ryska" plus några från "Jazz på ungerska" (nästa projekt borde förresten bli den "andre" Johansson, de frisinnade och helt originella jazzkompositionerna från 60-talet).
Basisten Mattias Svensson är Lundgrens Riedel i nästan alla sammanhang och här täcker han lika lyhört skalan mellan envetna, drivande riff och fantasifulla broderingar. Stråkkvartetten Bonfiglioli Weber utnyttjas skickligt och varierat av arrangören Martin Berggren — smäktande medhårsstrykningar, visst, men också dynamiska, djärva utvikningar.
Dåförtiden klagade snobbiga jazzgnällingar över Jan Johanssons "fäbodjazz". Men det stora med "The Ystad Concert", liksom Johanssons egna album, är just hur självklart och organiskt jazzen bosätter sig i just den boden. De är som gjorda för varandra.
Bä.

TIPS

Jan Lundgren: The Ystad concert — A tribute to Jan Johansson (ACT).
Ahlberg, Ek & Roswall: AER (Dimma).
Henrik Gad Quartet: For you (Imogena).
Bobbe Big Band: Big time swing (Bobbe Big Band).
Gå till toppen