Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Spretig fransk historia om uppväxt och kärlek

De gyllene åren

Frankrike (Trois souvenirs de ma jeunesse), 2015. Regi: Arnaud Desplechin. Med: Quentin Dolmaire, Lou Roy-Lecollinet, Mathieu Amalric. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.03.

Den franska stjärnan Mathieu Amalric fick sitt genombrott 1996 i Arnaud Desplechins "Comment je me suis disputé ... (ma vie sexuelle)", där han spelade en antropologidoktorand med trassligt kärleksliv. Den filmen hittade aldrig hit, och nu serveras svenska biobesökare uppföljaren direkt. Det fungerar, för "De gyllene åren" står på egna – om än lite småskakiga – ben.
Quentin Dolmaire och Lou Roy-Lecollinet som kärleksparet i "De gyllene åren".Bild: Tri art Film
Doktoranden Paul Dedalus har nu blivit professor, och återvänder hem till Frankrike efter många år utomlands. Hemkomsten får honom att dra sig till minnes uppväxtåren i den nordfranska staden Roubaix. Hur han flydde från den kvävande, mentalt instabila mamman. Hur han under en skolresa till Minsk, under Sovjetåren, hjälpte judiska dissidenter att fly. Och framför allt minns han den passionerade kärleksaffären med Esther (Lou Roy-Lecollinet). Filmen är i princip en lång flashback; Amalric dyker bara upp i inledningen och avslutningen och den egentliga huvudrollen görs av nykomlingen Quentin Dolmaire.
"De gyllene åren" täcker många år under 80- och 90-talen, är en berättelse som spretar åt flera håll och några av rollfigurerna blir frustrerande vagt skissade. Det är mycket som Desplechin försöker skohorna in under de två timmarna: traumatiska familjescener, thrillerelement, litterära monologer och en kärlekshistoria som hämtad från en nya vågen-film – här sitter ungdomarna och röker på kafé och diskuterar Livet och Kärleken på högtravande lillgammalt vis. Just den oförutsägbara spretigheten, samt en del lekfulla formexperiment, gör att "De gyllene åren" ändå höjer sig en bit över det typiska franska arthousedramat. Nya vågen-inspirerad är, tyvärr, också kvinnosynen: Esthers otrohet förklaras med att hon är inskränkt, svag och låter sig utnyttjas, Pauls snedsteg som enkla och okomplicerade kliv för en frihetstörstande yngling som vill ut i världen.
Gå till toppen