Kultur & Nöjen

Den enda vägen - kanske

Vi lever i ett land där enhetssamhället sedan länge är historia. Människor från skilda kulturer formar samhälle och existens, människor med ett brett perspektiv av gudserfarenheter och tolkningar av livet. I ett sådant samhälle måste frågan om Guds existens hanteras med stor respekt och ödmjukhet.
Johanneskyrkan i Malmö.Bild: Lars Brundin
Det är därför häpnadsväckande när Per Gahrton, indirekt men likväl tvärsäkert, ger det enda sanna svaret i en starkt polemisk text på kultursidan under rubriken ”Trolleriet är kruxet” (20 jan). Enligt Gahrton finns inte Gud, då ”den obevisbara föreställningen om en osynlig Gud” är ”vidskepelse och tro på uppenbart övernaturliga företeelser”. Det stämmer att Guds existens inte kan bevisas, men det betyder i sin konsekvens att det inte heller går att bevisa motsatsen.
Religion innebär som allt annat djupt mänskligt både välsignelser och förbannelser. Det hedervärda är att Gahrton ser att religionen i många sammanhang är en överbyggnad i konflikter som egentligen handlar om sociala och ekonomiska frågor. Men det Gahrton riktar in sig emot är religionens källa, dvs Guds existens. Det sägs inte uttryckligen, men ligger i argumentet, att endast en minoritet i Sverige tror på Gud och att kristen tro bär på absurda paradoxer och dogmer som mest liknar cirkuskonster. Många kristna teologer skulle gärna samtala vidare kring de svepande och endimensionella tolkningar av gudsbilder och kristen tro som hos Gahrton tas till intäkt för att Gud inte finns. Men Gahrton är inte intresserad av det samtalet. Han vet hur det ligger till.
Tyvärr är inte Per Gahrton ensam om sin respektlösa, odemokratiska och farliga fundamentalism. Det finns fler som stämmer in i denna teologiskt okunniga och generaliserande hållning. Den är inte respektlös mot Gud. För om Gud inte finns, finns det ingen att vara respektlös emot. Om Gud finns, kommer jag osökt att tänka på Alexander i ”Fanny och Alexander” som ställer den mycket rimliga frågan hur Gud kan bli upprörd över vad en som är så liten som Alexander tycker, tror och säger.
Men det är respektlöst mot alla de människor som finner sin mening och djupaste tillhörighet i Gud. Alla de människor som orkar leva en dag till för att de säger sig erfara Gud.
Den är också respektlös mot det samhälle där religion finns. Gahrton ser religiös tro endast som ett privat särintresse som inte har något med det gemensamma samhällskontraktet att göra. Och jo, staten ska vara sekulär, där är vi helt överens. Men i samhället finns religion som utmaning och resurs, hot och möjlighet. Om den förpassas endast till det privata rummet kommer det att försämra förutsättningen för demokrati, integration och fredlig samexistens.
Därför är Gahrton också odemokratisk. Demokratin har mångfald som sin livsluft. Att värna ett demokratiskt samhälle är att värna de många perspektiven. En demokrati skulle inte överleva om det bara fanns ett perspektiv och en sanning.
Gahrton ställer sig, förhoppningsvis omedvetet och säkert ofrivilligt, vid sidan av andra som också menar sig ha funnit den enda universella sanningen. Han ger själv exempel på dessa företeelser, IS, Boko Haram, Tea Party-rörelsen... Den absurda paradoxen är att den fundamentalistiska ateismen delar vissa kännetecken med dessa företeelser.
Tomas Tranströmer, har utan koppling till någon religiös institution och utan att uttrycka någon egentligen konfession, visat att livets djupare hemligheter och tillhörighet är mer närvarande i varje människas och samhälles liv än vi anar. I dikten "Guldstekel" ger Tranströmer människan ett förhållningssätt som kan ge rum för de många perspektiven när han skriver:
”Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
De som inte kan vistas någonannanstans än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får en skymt av Den
Oidentifierade –
gå förbi dem.”
Tranströmer ger mig en möjlig Gudsbild när han i ”Kort paus i orgelkonserten” skriver om ”det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen.”
Det är detta ”kanske” som behövs i samhällets korsvägar mellan politik, kultur, media och teologi. Därför bjuder Svenska kyrkan i Malmö in till konferensen Samhälle & Existens 26-27 april i vår, för att föra samtalet om religion som utmaning och resurs, hot och möjlighet.
Jag inbjuder varmt Per Gahrton och många andra att vara med i dessa dagars samtal, präglade inte av de hundra procentens säkerhet, utan av ett ödmjukt kanske inför frågorna om livets djupaste existens – för det goda, öppna, färgrika och integrerat demokratiska samhället.
Anders Ekhem
kyrkoherde och kontraktsprost i Svenska kyrkan i Malmö
Gå till toppen