Kultur & Nöjen

Dramatiskt mellan hyllorna

Banditsagor

"Gallring pågår"Lunds stadsbibliotekManus: Sara Tuss EfrikRegi: John HanseLjuddesign och musik: Jonas ÅkessonMedverkande: Sanne Ahlqvist Boltes, Oskar Stenström
Det finns nog de som undrar vad som pågår denna regniga måndagskväll på Lunds stadsbibliotek. Vi sitter tjugo personer på stolar som står samlade mellan informationsdisken och läsesalen, alla med hörlurar på sig. Framför oss utspelar sig ett relationsdrama mellan en bibliotekarie och en låntagare; deras laddade men lågmälda samtal mellan hyllorna hörs i våra lurar.
Oskar Stenström och Sanne Ahlqvist Boltes.Bild: Jonas Åkesson
Men hur ska vanliga låntagare veta det? Biblioteket är öppet som vanligt. En kvinna går fram till Sanne Ahlqvist Boltes, som spelar bibliotekarien, för att fråga henne något, en annan vill prompt in till bokhyllan där själva dramat utspelar sig. Då och då släpps de befintliga biblioteksljuden in i våra lurar – flamsiga tonårsskratt blandas med prat och surr från informationsdisken.
Det är oerhört suggestivt. Själva formen och spelplatsen skapar en känsla av förhöjd verklighet. Den Malmöbaserade frigruppen Banditsagor har ingen fast teaterscen utan föredrar att spela i offentliga rum, på förskolor, arbetsplatser och bibliotek. Och varför inte? Greppet är inte nytt, men i en tid när finkulturen för många ter sig allt mer exkluderande, känns det välbehövligt.
Sara Tuss Efriks ”Gallring pågår” är ett koncentrerat och poetiskt drama där mycket förblir outsagt. Bibliotekarien och låntagaren känner varandra förstår man, men om de verkligen haft ett förhållande är oklart. Tydligt är att de är vingklippta individer, han nykter alkoholist, hon neurotisk och folkskygg, båda kedjade vid sitt självförakt och sin ensamhet.
Sanne Ahlqvist Boltes och Oskar Stenström pendlar skickligt mellan de olika känslolägena – från det initiala avståndstagandet, via aggression och sorg till den ömma dansen i slutscenen. Det är första gången under de 50 minuterna som realismen bryts rent fysiskt – fram till dess skulle de i princip kunnat passera som vilken bibliotekarie och låntagare som helst, inbegripna i ett engagerat samtal. Den korta och känslostarka dansen blir därmed otippat effektfull, som ett rus i mellangärdet.
På en vanlig teaterscen hade möjligen Efriks stycke känts aningen gåtfullt och skissartat, men i sin nuvarande inramning fungerar det utmärkt. Jonas Åkessons ljuddesign gör sitt till: musiken, prasslet av boksidor som vänds, andetagen, och så bibliotekets ljud som pågår parallellt – som om det plötsligt väckts till liv ur sin anonyma slummer.
Jag grips av en häftig önskan att alltid ha på mig sådana här hörlurar på offentliga platser, att livet alltid borde bjuda på en bit iscensatt dramatik.
Gå till toppen