Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Intensivare än det mesta

Heimo Zobernig och Jumana Manna

"Wood painting" och "A magical substance flows into me", Malmö konsthall, tom 1/5.
Konsthallen är sparsamt möblerad med fluffiga svart-vit-rutiga filtar på enkla podier bland byggrester från Joan Jonas utställning. Heimo Zobernig utgår från rummet han är inbjuden till. På Venedigbiennalen förvandlade han Österrikes paviljong till renskalad minimalism. Nu för första gången i Norden har han hängt upp arbetet på två ikoniska byggnader, Konsthallen och Stadsteatern, numera Operan, där Ingmar Bergman 1955 satte upp pjäsen ”Trämålning”, förstudien till filmen ”Sjunde inseglet”. Det är ju Bergmans titel Zobernig har lånat, men överstruken, Trämålning.
Utställningen är behagligt avspänd. Han har lekt med byggrester och podier i förhållande till konsthallens arkitektur. Ett konstrum att beträda eller beskåda, men inte mycket att begrunda. De mjuka rutiga filtarna är en okynnig blinkning till minimalistiskt måleri. Det är bara att slå sig ner och koppla av i ”målningarna”.
Zobernig refererar i typisk 1990-talsanda till måleriet, samtidigt som han förnekar det med utställningens överstrukna titel. På samma sätt ifrågasätts själva utställningsrummet, konstens vita kub. Det viktigaste är en kontext, ett sammanhang, ur vilket själva verket uppstår. Att det bara är redovisade fakta, som kan vara verket, är en tanke som ligger mycket nära filosofen Wittgenstein. Besökarna ser vad de ser och skapar sin egen historia med konstverket. Resultatet är en avslappnad öppenhet.
Det går bra att sträcka ut sig på en av de mjuka filtarna och ta sig tid att betrakta konsthallens stora sal. Det är långsam konst som skapar en berättelse, eller åtminstone en aforism, om konstens rum som något att förneka på samma sätt som tvivlaren ständigt måste häda. För nog känns det märkligt, att en konstnär, som levererar till all världens konsthallar och gallerier, ser den vita kuben som en konstens korsett.
Men Zobernig gör det behagligt för publiken. Och avslappnad strosade jag vidare till C-salen för att se den unga palestinska konstnären Jumana Mannas film. På väg in stannade jag länge framför ett bräckligt podium med hennes sköra skulpturer. Arkeologiska skärvor eller kroppsdelar, hopklämda, förvridna, men de vidgade sig till öppna kärl för vatten och vin. Kanske var de klangkroppar för ohörd musik.
För Mannas film handlar om musik. Palestina, vardag, politik. Lågmält men intensivare än det mesta jag sett.
Hon har utgått från den tysk-judiske musiketnologen Robert Lachmann, som 1935 avskedades från sin tjänst på Nationalbiblioteket i Berlin och flyttade till Palestina, där han fortsatte forska i orientalisk musik. Sina inspelningar presenterade han i en serie program för palestinsk radio. Där har Manna startat, då hon sökt upp sitt eget klingande musikarv.
Filmen är en berättelse om musik, människor, historia, vardag. Den utspelas i olika hem och hemmet är ju hjärtat i all kamp mot kolonialism. Här sitter musiker i soffan och spelar flöjt eller oud, de berättar för Manna, och de är judar och de är araber. Samma arv, för den orientaliska musiken delas inte upp i olika etniciteter eller av nationsgränser. Redan detta påstående, som hon delar med Lachmann, gör filmen politisk. Mycket utspelas i köket, för matlagning och musik hör ihop, och blir en sinnlig bild för den längtan, som är filmens puls. Varje scen och bildväxling andas på samma sätt som den klingande musiken. Ett av de mest övertygande verk jag sett på konsthallen.
Gå till toppen