Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Taikon talar till oss

Katarina Taikon

Zigenerska. Natur & Kultur.
I mars 1963 publicerar Katarina Taikon en artikel i Nya Folket i Bild. Avsikten är att belysa de svåra förhållanden som svenska romer lever under. Hon skriver också om romsk kultur, och sedvänjan att hålla egna domstolar. I förbifarten nämner hon ett fall hon hört talas om där en man ska ha dödat en kvinna i ett läger, flera decennier tidigare.
Katarina Taikons "Zigenerska" gavs ut första gången 1963.Bild: Björn Langhammer
Både Aftonbladet och Expressen får korn på sensationen och gör nyhetsartiklar om mordet. Katarina Taikon kallas till ett tre timmar långt polisförhör där hon förklarar att historien hon hänvisat till ägde rum i början av 1900-talet. Hon får frågor om ”zigenarkodex”, att det skulle finnas en särskild romsk lag, vilket hon bestämt avfärdar. Hon försöker få in rättelser i tidningarna, men misslyckas. I sin debutbok ”Zigenerska” som hon ger ut i oktober senare samma år, återger hon skrivelsen som Aftonbladet inte tog in: ”Jag hade hoppats få skapa en opinion mot den liknöjdhet och nonchalans som svensk myndighet visat då det gäller att med lagens hjälp skydda och värna oss zigenare, barn som vuxna (svenska medborgare). Jag tycks inte riktigt ha nått den verkan jag eftersträvat. I stället vaknar myndigheterna med ett ryck när de läser några av mig i förbifarten författade rader som ger möjlighet att straffa eller sätta åt någon.”
Möjligheten att straffa får inte avfärdas – däremot möjligheten att skydda, konstaterar Katarina Taikon syrligt. I nyutgåvan av ”Zigenerska” stryker jag under alla stycken som liksom detta ringer alarmerande aktuella år 2016. Den blir full av streck.
Att romerna har skyldigheter som medborgare görs de ständigt påminda om, men inte om sina rättigheter. Det är en viktig utgångspunkt i den självbiografiska skrift som skulle göra Taikon till den främsta talespersonen för romer i Sverige.
Hon har vuxit upp i fosterfamilj, på barnhem och i tält. Hon har fått gå tre terminer i folkskola och nätt och jämt lärt sig läsa, när hon som 27-åring ber en socialbyrå om att få börja på folkhögskola. Nej, hon är inte någon att satsa på, blir svaret. Så småningom får hon ändå plats på Birkagårdens folkhögskola, vilket blir avgörande för hennes roll som folkbildare och folkkär författare.
När ”Zigenerska” ges ut står det i de svenska uppslagsverken att zigenare ”visa en utpräglad parasitkaraktär” och att de har stor förmåga att ”uthärda kroppsliga skador”. Rastänkandet är utbrett, inte minst hos författaren Ivar Lo Johansson som gjort sig känd som zigenarnas vän, och som Katarina Taikon lärt känna och hjälpt. Hon ägnar ett helt kapitel åt att argumentera emot honom, motvilligt eftersom han varit en förebild i sin kamp för statarnas rättigheter. Men hans rastänkande måste kritiseras – i sin bok ”Zigenare” har han bland annat beskrivit deras särskilda ”zigenarkäftar”, påstått att de inte kan rodna och att deras ras sprider en särskild lukt omkring sig.
Mellan 1914 och 1954 rådde inrese-förbud för romer till Sverige, motiverat på rasmässiga grunder, vilket bland annat medförde att endast två kända romska Förintelseöverlevare lyckades ta sig in i landet efter kriget (de utgav sig för att vara judinnor). På 1960--talet, i en tid då myndigheternas inställning till romer börjat svänga och Taikon och andra kämpar för att de ska få bli bofasta debatterar Ivar Lo aktivt för motsatsen – nomadlivet är deras sanna natur, menar han, de sätter färg på det tråkiga Sverige. ”Ivar Lo vet att romerna idag vill bo i hus”, skriver Taikon på sitt skarpa, direkta sätt. Hon vet allt om exotiseringens baksida och hon vet att drägliga bostäder är en förutsättning för att romerna ska komma in i samhället.
Hon vet också när hon skriver boken, en blandning mellan självbiografi och debattskrift i korta, tematiska kapitel, att den kommer att bli början på en lång kamp. Men i texten tycks hon stå på en höjd med lungorna fulla av luft och titta ut över ett landskap där det finns hopp; hopp om att välfärdsstaten kommer att utsträckas till alla medborgare, att den grova rasism som romer möter dagligen kan bekämpas. Det pulserar i varje klarsynt mening. ”Jag har visserligen många bestämda åsikter om vad som är fel i förhållandet romerna–samhället och jag tror mig ha receptet på vad som skulle ställa det mesta till rätta”, skriver hon i sitt förord.
”Zigenerska” rönte stor uppmärksamhet när den kom ut. ”Vi kritiserar de vita i USA:s sydstater och i Syd-afrika. Vi borde sopa rent framför egen dörr”, stod det exempelvis i Stockholms-tidningens recension.
Att boken nästan fallit i glömska och varit så svår att få tag på fram tills nu är anmärkningsvärt och talande: det råder alltjämt brist på information både om romernas och den svenska rasismens historia, inte minst i svenska skolor.
Att hennes vädjan om anständighet mot alla människor i vårt land skulle vara så brinnande angelägen 53 år senare är nog inget som Katarina Taikon hade kunnat ana.
Gå till toppen