Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Stark kärlekshistoria med lysande Vikander

The Danish girl

USA, 2015. Regi: Tom Hooper. Med: Alicia Vikander, Eddie Redmayne, Matthias Schoenaerts, Amber Heard, Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.00.

Det var väl inte det mest självklara att Tom Hooper, efter filmer som "The King's speech" och "Les misérables", skulle ge sig i kast med adaptionen av David Ebershoffs bok och den sanna berättelsen om den danske landskapsmålaren Einar Wegener som förvandlas till Lili Elbe. Men när han ändå gör det, så gör han det på sitt sätt.
"The Danish girl" är inte i första hand en film om en människa som inte känner sig hemma i sin kropp och efter stor vånda genomgår en av de första könskorrigeringsoperationerna i världen. Det är en film om kärlek och acceptans och om den kraft konsten besitter. En film om två danska flickor, av vilka en föddes som man, och så deras omtumlande kärlekshistoria.
Vi är i 1920-talets Köpenhamn och det unga konstnärsparet Wegener är i början av sina karriärer. En dag när Gerda Wegeners kvinnliga modell är sen ber hon sin man dra på silkesstrumpan. En gång blir till flera och en spännande gemensam lek är igång. Som snart blir allvar. Einar Wegener kan inte längre undertrycka den kvinna som alltid funnits inom honom. Och för Gerda, som kämpat på i den mansdominerade konstvärlden, blir Lili den musa som leder till ett genombrott, både artistiskt och ”kommersiellt”. Och i målningarna, som gör succé på galleriväggarna i Paris, ser de bägge sanningen.
Hooper har, sedan filmens premiär på festivalen i Venedig i höstas, fått kritik för att ha gjort en för lättviktig hollywoodisering av en viktig och smärtsam historia. Men detta har inget med filmen att göra i sig, utan är snarare en önskan om att han borde ha gjort en helt annan film. "The Danish girl" är en vacker, virvlande, humanistisk resa, full av liv, överdådig scenografi och kostymer, som bara de är värda två timmars uppmärksamhet. Den är full med symbolik som visar på tillvarons bedräglighet och allas vår föränderlighet. Och den har inte bara en huvudroll, utan två. Att Alicia Vikander förtjänar sin nominering till en Oscar för bästa kvinnliga biroll finns det inga tvivel om, men att det inte i stället är en huvudrollsnominering är märkligt. För hon bär den här filmen, ofta i högre grad än Redmayne, och genomgår en förvandling lika stor som hans. Genom förälskelse, ilska, tvivel, och acceptans, till stor sorg. Men framför allt kärlek. Och hon har färre attribut att spela med.
Man kan kalla det fegt av Hooper att göra det här valet. Jag kallar det snarare djärvt. Och ser fram emot att någon annan gör ”den andra” filmen.
Gå till toppen