Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Medkännande om tysk höst

Saša Stanišić

Före festen. Övers Christine Bredenkamp. Weyler förlag.

Ibland kan jag få för mig att förlag saknar ambitionen att nå ut med vissa böcker. När de klär dem i så intetsägande omslag att de fullständigt försvinner, i stället för att använda ytan till att locka till läsning och berätta något om innehållet, eller åtminstone vara snyggt. Saša Stanišićs "Före festen" har försetts med ett sådant likgiltigt omslag. Gulrött som en stoppskylt: Hit men inte längre!
Saša Stanišićs tilldelades priset för bästa skönlitterära bok vid bokmässan i Leipzig 2014 för "Före festen".Bild: Katja Samann
Det är beklagligt. Jag önskar verkligen att du passerar förbudssignalen och kastar dig in i texten. Det är både du och den värd.
Med debutromanen "Farfar upp i graven" gjorde Bosnienfödde Saša Stanišić internationell succé. Tillsammans med bland andra Feridun Zaimoglu, Olga Grjasnowa och Katja Petrowskaja blev han ett av de ledande namnen i den starka tyska generation författare som inte haft tyska som modersmål och som skrev om rotlöshet och erfarenheterna av att komma till ett nytt land, en ny kultur, slarvigt sammanfösta som ”invandrarförfattare”.
I stället för att uppfylla förväntningarna ett sådant epitet medför gör Stanišić tvärtom. I "Före festen", som vann det prestigefyllda Leipziger Buchmesse-priset när den utkom i Tyskland, borrar han i urtysk mylla: femhundra år rakt ner genom olika tidslager och minnessediment i den fiktiva orten Fürstenfelde, i den högst verkliga nordtyska regionen Uckermark. Sedan murens fall en avfolkningsbygd i det forna DDR, som stått vid sidan av globalisering och folkförflyttningar. Ett bakvatten utan tillflöde.
Huvudpersoner är en handfull bybor som inte kan sova eller komma till ro natten före den sedan 1500-talet årliga Annafesten. De är på jakt efter något. Allra mest en mening med sitt liv.
De är på olika vis stukade människor som hamnat på undantag i den alltmer utarmade provinsen. Det enda som återstår för dem är deras drömmar, om något som varit, om något som aldrig kommer att bli. De är skildrade med stor värme och humor, i porträtt som balanserar satir med medkänsla.
Vad kan utgöra ett naturligare centrum för både byn och berättelsen än hembygdsgården? Men har den utsatts för ett inbrott? På något vis har uppteckningar, skrönor och sagor plötsligt släppts lösa ur arkivet, för att virvla in i berättelsen.
Berättare är ett allseende, allvetande ”vi”, som innefattar samtliga bybor från urminnes tider till ett mycket tydligt nu, fullt av samtidsmarkörer. ”Vi” betraktar allt från ett upphöjt, svävande avstånd, som om inget går att göra åt tidens obevekliga gång.
Allt och alla samsas i Stanišićs lustfyllda roman, tidsskikten blandas och speglas i varandra. Historiska händelser och myter får moderna motsvarigheter, som en evig kretsgång.
Visst kan det bli för mycket. Lustigheterna hotar slå knut på sig själva och handlingen går ibland förlorad bland arkivdokument och sidohistorier.
Stanišić skriver fram sitt Fürstenfelde med fantasi och uppslagsrikedom men samtidigt med full igenkänning på ett vis som bara den med gott självförtroende kan göra, förvissningen om sin egen förmåga och modet att lita på den. Ett lekfullt allvar som Christine Bredenkamp överfört till en lika underhållande svenska.
Fürstenfelde är inte den globala byn. Snart är det inte ens en by. Kanske är detta det mest exotiska att skildra i dag, de som blivit kvar, fastrotade i sin historia, när världen omkring dem förändras. De som aldrig behövt tveka om varifrån de kommer, var de hör hemma – sitt sammanhang. Eller om de också ställer sig de frågorna, ändå.
Gå till toppen