Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den vita väggen

Konstvärlden är fylld av motsatser. I en bemärkelse är den rörlig och global. I en annan styrd av likriktning och tyst diskriminering. Bortom en elit av jetsetande, internationella konstnärer och kuratorer befolkas dess institutioner av en alltför homogen skara.
Vad som behövs är inte en konst och kultur som är för alla, utan från alla, slog museologen och kuratorn Ana María Bermeo Ujueta fast när hon talade om "Rasism, alibin och vita väggar" på Stapelbäddsparken häromdagen.
Föreläsningen ingick i ett tema om aktivistisk pedagogik, del av serien "N15 - Queera strategier för konstproduktion", som arrangeras av Konstitutet. Med skärpa pekade hon på hur konsten, med sin potential att öppna inre och yttre världar, ännu omges av höga trösklar och stängda dörrar. Enstaka satsningar i verksamheternas periferi, blir alibin att stolt hålla fram. Istället krävs en förändring på djupet. Som gör upp med behovet att definiera och sortera in människor och konst i kategorier; "utsatta", "minoriteter", "migranter". En aktivistisk hållning, där institutionerna vågar släppa på sin maktposition. Klokt lyfte hon fram en grundläggande strategi. Dialog och möten uppstår inte genom att erbjuda svar, utan bejaka frågor.
Gå till toppen