Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Gastkramande om Förintelsen

Sauls son

Ungern (Saul Fia), 2015. Regi: László Nemes. Med: Géza Röhrig, Levente Molnár, Urs Rechn, Todd Charmont. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.
När jag hade sett fransmannen Claude Lanzmanns nio timmar långa dokumentär ”Shoah” en påskdag för tjugo år sedan på Folkets Bios gamla Bian i Malmö, trodde jag inte att jag någonsin skulle behöva veta mer om Förintelsen. ”Shoah” framstod som den ultimata berättelsen om judarnas öde.
Géza Röhrig spelar Saul i "Sauls son", en fånge i koncentrationslägret Auschwitz–Birkenau.Bild: Studio s Entertainment
Efter att ha sett László Nemes ”Sauls son” måste jag ändra mig. Den är en ohygglig, gastkramande, historia och den långfilmsdebuterande ungraren bidrar på subtila sätt till att åter en gång ge nya perspektiv på nazisternas mord på judarna i utrotningslägret Auschwitz–Birkenau.
Saul tillhör lägrets ”Sonderkommando”, det vill säga den grupp judar som tvingades arbeta med bland annat avrättningar och i gengäld bodde och åt bättre, fram till dess att de själva skulle dödas.
Bland kropparna i gaskammaren upptäcker Saul en pojke och uppfattar honom som sin son. Målet blir att ge gossen en rituell begravning och för det krävs en rabbin. Samtidigt pågår förberedelser för ett uppror i lägret och kriget går mot sitt slut.
Trots att kameran långa stunder enbart fokuserar Sauls (Géza Röhrig) ansikte, skildrar filmen ett kollektiv. Hela tiden pågår olika aktiviteter i bakgrunden och vid sidan om. Här finns ett speciellt samhälle med byteshandel och mutor. Det framgår mycket tydligt då Saul har blivit besatt av en enda uppgift, det vill säga att begrava pojken. Allt det som sker omkring honom, till exempel nya transporter med judar vilka aldrig hinner tas till gaskamrarna utan ska skjutas vid en ravin, blir sekundärt, bara han kan finna en rabbin bland de nyanlända. Sauls besatthet är samtidigt ett sätt för honom att överleva och avgränsa sig från resten. Hans kamrater menar att han håller på att svika dem i planerna på upproret, då de ska ta sig ut och ansluta till polska partisaner.
I Géza Röhrigs ansikte utspelar sig större delen av dramat. László Nemes avstår konsekvent från att försöka gestalta de fasansfulla händelserna i bild. Däremot använder han till fullo den både stämningsskapande men också berättarmässiga möjlighet som ljudbandet utgör. Jag ser inte allt vad som händer omkring Saul och hans kamrater, men jag hör det och bilderna skapas i mitt eget inre. Det är ett oerhört effektivt filmskapande, där Nemes skickligt kommunicerar med åskådaren.
Filmaren utnyttjar kontrasterna mellan den totalt brungråa atmosfären inne i lägret och ljuset, då Saul och några med honom kommenderas till arbete utomhus. Först syns bara de enskilda kala, grå trästammarna, sedan kommer grönskan och efter hand det allt starkare fågelkvittret. Det utgör bara ett exempel på filmens kongeniala bildspråk som helt smälter samman med innehållet. Skådespeleriet håller genomgående hög klass och åtminstone för en svensk publik är det idel nya ansikten som inte kan förknippas med andra roller.
Fram till början av mars kan man se Claude Lanzmanns mästerliga ”Shoah” på SVT Play.
Gå till toppen