Jaaane… Eeeeyre… I öppningsscenen av Charlotte Brontë feministklassiker ställer ensemblen på Malmö stadsteater upp sig som för porträttfotografering. Innanför stärkta kragar väser de fram namnet på pjäsens stjärna, som redan är drottning fast hon inte vet om det. Ljudet är osaligt, som tillhör det gastar: själv faller föräldralösa Jane ner på golvet över en bok. Ett föremål som bildar symbol för hennes främsta styrka – intelligensen.

Att ”Jane Eyre” betraktas som förebild för kvinnans frigörelse finns etsat i klassikerstämpeln. Hon är en frukt av artonhundratalspolitik och viktorianskt formspråk, men har en pondus i nackpartiet som ännu verkar som ett ideal. Jane Eyre uttrycker inget annat än det hon håller för sant. Anna Azcárates uppsättning vilar på denna dubbla blick över historia och samtid – en balansakt som på två och en halv timme hinner med att både fängsla med expressiv skådespelargestaltning och snava över vissa moderniseringstrick.

Det är svårt att inte betrakta denna Jane Eyre som i första hand Natalie Sundelins föreställning. Hennes Jane är en explosion i scenisk interpretation; en headbang genom glas. Mimiken rör sig mot ständigt nya branter och i stunder av tystnad låter hon den väga bly. Samma karaktärsstyrka mäter egentligen ingen, men det finns spännande dimensioner i Hanna Normanns olika flickkaraktärer – inte minst lilla frankofila Adèle, som struttar fram på överklassfötter och gapar över en ny cadeau. Joakim Gräns gör Rochester till den högresta och kluvna figur han är, men förälskelsen mellan honom och Jane begriper man aldrig riktigt i den här dramatiseringen, för ärligt talat – varför skulle hon vilja ha honom?

Särskilt svårt att förstå den spirande kärleken blir det efter att Rochester förlustat sig med damerna Ingram i en nostalgisk resa tillbaka till Svensktoppen. Här övergår pjäsen i larmande show och i detta ögonblick förlorar uppsättningen tyngd och riktning.