Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det bultande dikthjärtat

Hur mår kärleken idag? Ett sätt att närma sig frågan är att se hur den mår i den samtida lyriken. Kristofer Folkhammar har gjort en djupdykning i utgivningen.

Jag tänker på kärlek.
Och på hur dum jag är på allt det där. Projektet kärlek är ett arbete med förutsättningar och begär. Eller form och innehåll om man så vill. Idag förutsätts vi arbeta allt hårdare på en alltmer instabil arbetsmarknad, och efter försörjningsarbetet antas vi arbeta ännu mer på våra kärleksrelationer. Allt i enlighet med en terapikultur, som inte står ut med smärta eller oklarhet. Obehag måste redigeras bort fort, då vi ska upprätthålla den påbjudna löpandebandvardagen.
Och kanske gör vi oss också detta besvär för att vi ska uppnå det ideal som sociologen Eva Illouz beskriver i ”Därför gör kärlek ont”: kärleken, förstådd som partnervalet, blir i en tid av instabila villkor och identiteter, vårt tydligaste självförverkligande, vår formmässiga stadga.
Dejtingapparna hjälper oss att optimera våra val. Partnerletarteknologierna som konstant blippar i fickan är en form för intimitet i virtuella rum, men också för nya sorters ensamheter.
Eller är det precis tvärtom? Att det romantiskt hängivna kärleksidealet – förfinat via appar eller ej – är något som går emot en individcentrerad, nyliberal ordning? Detta att lämna över sig, att göra sig sårbar och beroende av den andre, att inte få vara ifred. Som Roland Barthes skriver i ”Kärlekens samtal”, som nu kommer i svenskspråkig nyutgåva: ”Världen är just det: ett tvång att dela.”
Och i slutänden: Handlar inte allt i själva verket om hur fulländat vackert kökslampsljuset faller över hans axlar när han kokar kaffe? Och hur oemotståndligt det är att få formulera det.
Jag tänker på kärlek och på poesi.
Och på att den rena kärleksdikten är ganska ovanlig i den svenska samtidslitteraturen. Därför hajar jag till när Kjell Espmarks nya bok med dikt-urval har den djärva titeln ”Dikter om kärlek”.
Hos Espmark träder en varierad definition av kärlek fram, men ofta handlar det om en romantiskt trånande poesi, från ett jag till ett du. Espmark är lärd som en bok och patosfylld som en fjortis, och har i över femtio år försökt fånga in förälskelsens sensationer: ”så sjöng jag fram min älskade / ur det som inte finns”, skriver han, och formulerar en kärleksdiktens avskalade drivkraft.
Mest fastnar jag för Espmarks sätt att fokusera beröring. Det är också där hans annars mättade bildpoesi är som enklast i uttrycket. De älskandes kroppsdelar blir till egna små klanger, åtrått fixerade. Som i ”Avsked” (1979):
Det är fråga om att avstå nu: ögon och röst.
De läppar som just nu slits från läppar,
inte känns av den andres läppar längre,
får bara en halv existens.
Handen som lämnar en flyende höft
och utlämnar den åt tomheten
förlorar sin tyngd.
Skärpan och det bultande engagemanget ligger i elegansen, den säkra retoriken bär på en omsorg om förälskelsedetaljerna. ”Så mycket större sången är / än den skakande kroppen”, står det. Sagt om en fågel förvisso, men så funkar även de här dikterna om kärlek. Kroppen och förnimmelsen fångas i förälskelsens omstörtande utsnitt, men uttrycks i välartikulerade strofer.
Espmarks nyutkomna urval spänner över åren 1961–2014. Och den poetiska samtid han skriver sig fram till har ofta ett mer komplicerande, eller kanske undvikande, förhållningssätt till The Big L.
Theodor Hildeman Togners prosalyriska debut ”Ut” är en originell höjdpunkt från fjolåret. Den sysslar inte särskilt mycket med kärlekens dramaturgi, men väl dess textur: fläskiga blomsterbilder och en ambivalent längtan efter flickkroppar genom-korsas av en nödvändighet att ta sig bort från den egna, medfödda, kroppen – ut.
Blomstermotivet är en så uppenbar symbol för lyrisk romantik, att den i samtidsdikten ofta blir en dekor, en i sig kitschig överdrift. Det gäller till exempel hos Eva-Stina Byggmästar. Hon har i flera böcker undersökt hängivelsens blommiga hyberboler och förälskelsens fnitter, i en lycklig dikt, som ständigt balanserar på gränsen mellan genial och pekoral. Senast i den mer avklarnade ”I tvillingarnas tecken”, där hon gestaltade idoldyrkan som en form för förälskelse. Besjälat, tralligt och liksom over the top, skriver Byggmästar ovanpå klichéerna.
Några mer aggressiva försök att komma runt och liksom mosa sönder risken att fastna i banaliteter, men ändå uttalat förhålla sig till en kärleksdiskurs, kom för ett par år sedan i form av ett par konceptuella, brainy diktböcker: I Jörgen Gassilewskis ”Kärleksdikter” fångas det patetiska kärleksspråket in i små, fyrkantigt uppställda dikter. Genom upprepning nöter och tömmer dikterna fraserna ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”, så att de till slut framstår som utbytbara. I motsats till vad självhjälpslitteraturen många gånger vill få oss att tro, bor ju ofta kärlek och hat inuti varandra.
Om Gassilewski kan sägas ha spetsat till en välkänd dramaturgi kring hur kärlek uppstår, förhindras och slutligen kvarstå, så har Åsa Maria Kraft varit ännu vildare i sitt förhållande till förutsägbarheten i berättelsen om kärlek. I ”Självpornografi, Akt 1” förhåller hon sig till ett älskarinnemanus: den vilt laborerande dikten kommenterar inte bara sin egen tillblivelse, utan regisserar även hen och hen framåt i den på förhand givna dramaturgin.
Efter decennier av metaforkritik och tilltro till det strikt idébaserade som kritisk röst, har det under de senaste åren kommit fram flera poeter som har en klarare utgångspunkt, en tydligare kropp, en tydligare politik i sig. På sätt och vis tror jag att Jenny Wrangborgs ”Vad ska vi göra med varandra”, säger mer om kärlek i svensk samtidspoesi idag än de konceptuella operationerna. Wrangborg skriver in en kollapsande kärleksrelation i de omänskliga förutsättningarna som moderatstadens klassamhälle bjuder.
I bästa fall, tänker jag, kan dessa olika hållningar korsbefrukta varandra på överraskande vis. Att det komplexa, språknördiga, lyriskt effektfulla och konstiga inte behöver stå tillbaka för att poesin i fråga tydligt tar sig an faktiska skeenden i världen.
Ett exempel på en sådan lyckad hybrid, och som också kan räknas till samtida kärleksdikt, kommer ut i dagarna. I Khashayar Naderehvandis nya diktbok ”Allting glittrar och ingenting tar slut” är kärleken till ett barn allt annat än enkel, i en värld av förstörelse, rasism och depression: ”förlåt mig / för att jag gjorde dig till främling” står det. Dikten prövar sig fram mellan olika stilar – björlingskt brant, prosaiskt rapp och melankoliskt vacker – ständigt genomblåst av ensamhet och svärta.
Jag tänker på kärlek.
Och på att den rena kärleksdiktens gestaltning av hängivenhet, som den många gånger ser ut hos Espmark, inte verkar stå så högt i kurs i samtida svensk lyrikutgivning. Kanske känns den för enkel eller inåtvänd, om den inte hettas upp till eufori, som hos Byggmästar. Kanske finns en beröringsskräck inför det lidelsefulla, trots de senaste årens mer blodfyllda strömningar? När den förekommer i dikten, är ofta kärleksaspekten underordnad något annat mer framträdande drag – tematiskt eller formellt.
Samtida diktböcker gör mig lite mindre dum på allt det där, men skulle också kunna göra mig ännu lite klokare. Jag saknar det mer utpräglade kärlekstemat. Jag skulle vilja efterlysa den uppdaterade Espmarkstilen. För vad är en lämpligare genre än poesin för att lyckas fånga in hjärtevärkens samtida förutsättningar, utan att bekräfta förenklande Hollywooddramaturgi, och samtidigt greppa hur enastående han ser ut där i köket?
Jag tänker på en del yngre poeter, som jag mest läst enstaka dikter av på nätet, som visar ett självklart intresse för det digitala tillståndets tempo, intryck och tristess. De borde väl ta sig till boksidans särskilda intimitet också? Och jag hoppas att några av dem tar sig för att samtidsanpassa kärleksdikten. Hej, hej svenska förlag – plocka upp poeterna som skriver dikter om kärlek i ligg-apparnas tid, och passionens plats i gentrifierade hjärnor. I Danmark har de både Caspar Eric och Asta Olivia Nordenhof.

Böcker i texten

Eva Illouz: "Därför gör kärlek ont": en sociologisk förklaring. Övers Svenja Hums. Daidalos, 2014.
Roland Barthes: "Kärlekens samtal". Övers Leif Janzon. Modernista, 2016.
Theodor Hildeman Togner: "Ut". Lesbisk pocket,2015.
Eva-Stina Byggmästar: "I tvillingarnas tecken". Wahlström & Widstrand 2015.
Jörgen Gassilewskis: "Kärleksdikter". Albert Bonniers förlag 2009.
Åsa Maria Kraft: "Självpornografi. Akt 1 – pastoral prosa". Albert Bonniers förlag 2012.
Jenny Wrangborg: "Vad ska vi göra med varandra". Ordfront förlag 2014.
Khashayar Naderehvandi: Allting glittrar och ingenting tar slut. Norstedts 2016.
Gå till toppen