Kultur

Yster Billy Elliot med extra allt

Billy Elliot

Musik: Elton John. Arr: Karl-Johan Ankarblom. Manus: Lee Hall. Övers: Calle Norlén. Scenografi: Julia Przedmojska. Kostym: Annsofi Nyberg. Ljus: Ellen Ruge. Ljud: Peter Dahlström. Koreografi: Roine Söderlundh. Regi: Ronny Danielsson. Dir: Joakim Hallin. I rollerna: Grim Lohman, David Fridholm, Åsa Fång, Lars Väringer, Rasmus Mononen, Marianne Mörck, Robert Thomsen m fl. Malmö opera. Premiär 13.2.
En röst i tv yttrade nyligen att medieuppmärksamheten nu totalt låg på Melodifestivalen i Hyllie. Samtidigt, i en annan del av staden, utspelade sig premiären på ”Billy Elliot”. Det evenemanget förtjänar åtminstone att få dela uppmärksamheten...
David Fridholm som Michael och Grim Lohman som Billy i "Billy Elliot".Bild: Malin Arnesson
”Billy Elliot” är en hedervärd musikal, värdig husets traditioner inom genren ”lättare” musikdramatik. I klartext: här serveras extra allt, i skildringen av hur unge Billy avviker från boxningsträningen, av misstag hamnar i tösernas balettskola och gör lycka där. ”Svansjön” blir hans drömmars mål, det hörs i musiken.
Att praktiskt administrera och konstnärligt gestalta ”Billy Elliot” är absolut inte lätt. Inte ens Malmö opera klarar det på egen hand. Partnerskap har ingåtts med Stockholms stadsteater, dit uppsättningen fortsätter. En förberedande Billy-skola skickar nu ut sina första elever i scenens hetluft. Resultatet är helt enkelt fantastiskt. Grim Lohman som Billy och David Fridholm som hans kompis Michael intar scenen med självklar charm och imponerande säkerhet. De skapar atmosfär kring sina roller: en strong, samlad Billy som man genast sympatiserar med, en Michael med rikt mimiskt register och skarp och skojsam replik. Och därtill vuxna kraven på dansant förmåga. Två levande prestationer.
Åsa Fång som sylvass balettlärarinna och Lars Väringer, Billys farsa med trubbiga manér, fångar in miljö och stämning i den nordengelska gruvort där Billy lever med sin dysfunktionella familj, upplättad av Marianne Mörcks porträtt av en senil mormor.
Ronny Danielsson understryker den sociala och politiska bakgrunden under gruvnäringens sammanbrott, och showmässigheten i Roine Söderlundhs koreografiska utsvävningar rullar på. Bådadera kunde dock ha stramats åt för att ännu mer fördjupa bilden av Billy och hans utveckling – musikalen bär ju hans namn.
Billy formulerar ett spontant försvar för den frigörande konsten, och uppmaningen ”spräng din egen gräns!” får sin fulla betydelse. Den sammanfattas i Billys egen, först eftertänksamt frampressade, efterhand alltmer engagerade bekännelse, sången ”Electricity”, i Calle Norléns välflytande version helt enkelt ”Elektrisk”. Där lyfter budskapet. Man får se Billy svingas mot höjden, styrd av dansaren Robert Thomsen.
Malmö opera förvaltar sitt pund väl, i en flärdfri skåpscenografi med effektiv ljussättning. En mångsidig ensemble i alla åldrar bär upp Annsofi Nybergs kostymer, strikta eller drömfluffiga. Elton Johns musik i Joakim Hallins händer. Publikens tårade ögon och dansarnas sprittande fötter. Till sist en påhängd, yster final, med unisexorgie i tyllkjolar.
Slutet: hysterisk succé.
Gå till toppen