Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En stark röst har tystnat

Skåne, Sverige och Iran har blivit en kulturpersonlighet fattigare. Kristian Carlsson minns sin vän: poeten och översättaren Sohrab Rahimi.

Sohrab Rahimi 2012.Bild: Peter Frennesson
Alla som varit på ett litteraturevenemang i Malmö någon gång under de senaste 20 åren har sannolikt befunnit sig i samma rum som Sohrab Rahimi. Han var en poet som öppensinnat tog till sig det som andra författare hade att säga. Han såg till att vara närvarande. Det var alltid lätt att börja samtala med Sohrab och jag minns vilken ynnest det var för mig att som ung författare gå några varv med honom på Bokmässan i Göteborg. Han kunde presentera mig för poeter överalltifrån. Han hade bott i Göteborg innan han flyttade till Malmö och hans humor inkluderade även en repertoar av göteborgsvitsar. Det är många minnen som dyker upp nu när jag vill försöka ge en bild av honom. Vid budet om hans död har kollegor hört av sig från hela landet men jag orkar inte svara. Sohrab skulle ha svarat dem alla om det gällde mig. Jag kan inte minnas hur vi övergick från att bara råka på varandra här och där till att träffas på riktigt. Men det skedde så klart genom poesin.
Vi växte som författare tillsammans. Han en lättsam person med alltmer tungsint poesi och jag en tungsint person med alltmer lättsam poesi. Vi blev på något sätt ett naturligt arbetslag. Under 20 år i litteraturbranchen har mindre än en handfull kollegor visat sig vara oumbärliga i både vänskap och arbete. Sohrab Rahimi blev oersättlig på alla plan. Det går inte ens att ge en övergripande beskrivning av alla de projekt som vi hade på gång inför de kommande åren. Han skulle starta ett mångspråkigt förlag som karakteristiskt nog döptes till Solen. Vi skulle träffas och göra klart de sista detaljerna för förlagets första bok den morgon som jag fick samtalet om hans död. För en poet som även är hängiven översättare och introduktör av ny litteratur hamnar de egna texterna många gånger i skymundan under långa perioder. De hinns inte med. Samtidigt kunde jag se hur vårt översättningsarbete också utvecklade Sohrabs dikter och jag väntade på att han skulle hinna sätta ihop en ny bok i eget namn. Det handlade både om en uppföljare till prosaboken "Krigsbibliotekarien" (2011) och en diktsamling som kunde efterfölja "Den ofrånkomliga resan" (2012) och dess internationellt prisbelönta original "Rasme hendesie malikholia" [Geometrisk ritning över melankolin] (2011).
Just arbetet med "Krigsbibliotekarien" var en tuff tid, som förde oss in i de samtal som tvunget uppstod inför hans erfarenheter i Iran-Irak-kriget på 1980-talet. För de som likt honom saknade pengar, var enda chansen till utresetillstånd att delta i kriget. Risken var däremot större att dö, men efter sin tid i skyttegravarna fick Sohrab sitt pass och kom till Sverige 1986. Dagböckerna från kriget införlivade han i "Krigsbibliotekarien", men det var i Sverige han blev författare och som poet har han skildrat erfarenheterna av exil. Särskilt under de senare åren har funderingarna övergått i upplevelsen av utanförskap i ett samhälle som blir allt mer främlingsfientligt; något som han för inte så länge sedan skrev en text om för ett projekt av en av våra gemensamma kollegor, Freke Räihä. Sohrab skrev bl.a.: ”Det var inte särskilt svårt att anpassa sig till det svenska systemet. Jag hade gjort militärtjänsten i Iran innan jag kom hit, så jag var van vid det här militära torra byråkratiska system som är berett att döda varenda gnista av glädje och entusiasm. [...] Jag tycker jag har tackat tillräckligt. Men det har aldrig hänt att Sverige har tackat mig för att jag har valt att bo här. Jag har jobbat och betalat skatt. Jag har varit kulturellt och politiskt engagerad i samhällsfrågor. Jag har bidragit till det här samhället med det ena och det andra. Ändå får jag dagligen frågan varför jag kommit hit och om jag är tacksam som fått lov att komma hit. Dagligen blir jag påmind om min hudfärg, min religion, min ras, min kultur, mitt språk, trots att jag jobbar på en svensk arbetsplats och bara pratar svenska hela dagarna och skriver på svenska varje dag.” Sverige är mindre svenskt utan honom. Det blev aldrig av att jag pratade med Sohrab om texten, men till Freke antecknade jag i mitt korrektur: ”Jag och Sohrab är svenska tillsammans på samma sätt.” Den konservatism som råder har gjort oss främmande för vårt samhälle. Men när vi umgicks i vår begreppsvärld märkte vi inte av att andra normer runtomkring ville göra sig enhälliga och förskjuta oss.
Men ingen ska låta sig förledas att tro att Sohrab var bitter, hans analys var uppriktig och hans humor ömsint. Genom hans lättsinne klarade vi oss igenom tunga samtal om de krigets fasor som han genomlevt i ungdomen och om andra överlevande som fortfarande var vansinniga skuggor av sig själva. Sohrab var inte politiskt aktiv men kunde likväl inte besöka Iran hur som helst. Vi planerade att jag skulle följa med honom tillbaka till Isfahan under det som blev hans sista resa dit. Men med tanke på min förlagsinriktning på Smockadoll fick jag slutligen skjuta den drömmen på framtiden.
Med analytisk skärpa följde Sohrab världspoesin och den persiska samtidspoesin både i Iran och från exilförfattarna. Den svenska utgivningen uppdaterade han sig noggrant om bland de viktigaste förlagen, poeterna och tidskrifterna. Han tillhörde de grundligt kunniga om svensk samtidspoesi ur en poets synvinkel. De poeter som han beundrade sökte han kontakt med för att diskutera poesins väsen och förutsättningar; ämnen som han hanterade lika ledigt inför publik. Många författare kan vittna om hans förmåga att vara inspirationskälla för fortsatt skrivande. Till mig sa han häromåret att jag borde skriva historien om alla exilförfattare som jag arbetat med – det ledde senare till ett diktberättande om några av dessa poeter. Om Sohrab skrev jag aldrig. Vi stod kanske varandra för nära. Han sa att jag var som en lillebror för honom. Det var naturligt för mig att prata med honom inför mitt faderskap. Han förstod sig på barn. Han dyker upp i min sons tankar.
Sohrab och jag har arbetat för mycket, egentligen. Även om det inte kändes så för oss när vi träffades. Jag pratade med honom om allting i livet. Jag minns den dag han berättade att han skulle gifta sig med en stor poet. Det var hennes, Azita Ghahremans, dikter i svensk översättning som också blev vårt första samarbetsprojekt när jag startade förlag. Det var hennes dikter i ukrainsk översättning som vi skulle ha arbetat med den dag han dog. Vi skulle ha ätit fisk. Han hade numera skägg som jag, och vi skulle ha pratat om dessa. Och om våra barn. Det var ren lyx att ha honom att arbeta med på det sättet.
Men det är givetvis inte bara jag utan också det svenska kulturlivet i stort som blivit berikat av Sohrab Rahimi; även om en översättargärning ofta hamnar i skymundan på kort sikt. Han är en del av vårt kulturarv. Likafullt har han berikat det iranska kulturlivet genom att introducera en hel mängd svenska poeter. Att summera ett sådant inflytande i två-tre meningar är enkelt, men sanningshalten underbyggs av hans eget hårda arbete utifrån en orubblig tillförsikt om litteraturens autonoma värde. Så här säger han själv i ”Dikten om mitt liv som mig själv”:
Jag skänkte mitt namn till min son
och min kropp till min fru
min själ sålde jag till psykologen
mina organ till kirurgen
mitt land lämnade jag i tyrannens händer
mina tårar gömde jag i strupen
min stolthet sålde jag till arbetet
mina drömmar saluförde jag till ödelagda bokförlag
mina dikter dolde jag i skrivbordslådan
mina romaner smulade jag ner i papperskorgen
nu står jag här framför er
med tomma händer
auktionerar jag bort mina sönderslitna rester.
Gå till toppen