Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Digitalt & teknik

Forskaren Elza Dunkels chattade om barns digitala vardag

Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet svarade på frågor om ungas nätvanor.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och arbetar som lärarutbildare och forskare vid Umeå universitet.Bild: Mattias Pettersson/Umeå universitet


 

Shqipe: Varför är barn så beroende av det digitala i dag??

Elza Dunkels: Hej Shqipe! Tack för din fråga! Jag skulle säga att det beror på samma saker som gör att vuxna använder digitala verktyg så mycket, nämligen att vi får ut så mycket av det. Vi har fått enorma möjligheter att förenkla och effektivisera sånt vi alltid har tyckt om: att lära oss saker, att umgås med andra och att roa oss. Så det är inte konstigare än att vi är beroende av vänner och familj egentligen. Men för en utomstående kan det se ut som att de bara stirrar tomt på en skärm, vilket såklart inte är sant :) Det händer saker på skärmen och för de flesta överväger fördelarna även om det kan finnas nackdelar.

 

Örjan Hejdegran: Hur ser forskningsläget ut när det gäller långtidsstudier av ungas nätvanor?

Elza Dunkels: Hej Örjan! Tack för frågan, som många funderar över idag! Utan att ha total överblick vågar jag säga att det inte finns så mycket ännu. Att jag inte har överblick beror främst på att det här inte är ett enda forskningsområde utan en mängd olika områden. Vi kan alltså beforska ämnet ur många olika vinklar. Jag t ex forskar om barn och nätet ur ett pedagogiskt perspektiv. Det betyder att jag försöker förstå hur nätet påverkar barnets relations- och identitetsarbete och i förlängningen lärandet och barnets position i samhället. Men det kan finnas pågående projekt inom t ex beteendevetenskap, där man försöker se hur nätanvändning påverkar långsiktigt. Samtidigt måste sådana studier sättas i en kontext. Visst skulle det vara möjligt att mäta vissa saker, men vad får vi egentligen reda på? Nätvanor är ju inte ett enhetligt begrepp, det kan innehålla en mängd olika saker. Det kan handla om att umgås med sin mormor ända till att utsättas för brott. Så jag tror att vi ska intressera oss mer för vad barnen gör och vad de själva tänker om sin användning. Men det svaret kanske du inte får om du frågar en annan forskare :)

 

Angelicka: Hur små barn kan använda sig av mobiler och plattor? Vad får de minsta ut av det?

Elza Dunkels: Hej, Angelicka! Superviktig fråga! För de allra minsta handlar det väl mest om distraktion eller underhållning. Jag vill inte sätta några åldrar för barn är så olika men från början är det väl ungeför som att sätta upp en glad mobil över sängen; det ser kul ut och stimulerar barnet. Eller för att distrahera barnet när maten dröjer och de vuxna inte vill att barnet ska vara ledsen. Så jag ser inga åldersgränser neråt. Och det finns absolut inga forskningsbaserade råd att ge här, eftersom det helt enkelt inte finns forskning att stödja sig på.

 

Majsan: Säkert svårt att svara på men hUr länge per dag Är rekommenderat för 10–12-åring att spela? Här hemma låter det ”alla andra får”.

Elza Dunkels: Hej, Majsan! Det där är väldigt bra att du frågar, för många har nog samma känsla: alla andra får :) Men det går helt enkelt inte att ge några råd. När jag vill vara rolig brukar jag svara 20, och sen får man bestämma enhet själv. Då blir det så tydligt att det inte går att sätta nån siffra på en så komplex grej. Dygnet har 24 timmar, det är såklart en begränsning. Och i de timmarna ska det rymmas en massa saker. Det blir helt enkelt en fråga om förhandling, som alltid egentligen. Diskutera med barnet hur hen tänker och lägg fram alla olika argument. Äta, sova, duscha, skolan, ... allt ska få plats. Däremot är jag lite motståndare till att säga att barn måste göra viktiga saker på riktigt först, som en del säger, för internet är viktigt och på riktigt. Jag ser det som oerhört viktigt att inte moralisera och värdera analoga aktiviteter som högre än digitala. Så fråga, förhandla, diskutera med varje barn. Det tar längre tid än att sätta upp en regel med ett visst antal timmar, men det är som alltid mest tidskrävande först, sen är ju förhandlandet klart. Stortt lycka till!

 

Mape: Om jag vet att mitt barn (14 år) chattar med okända och gärna äldre & lite ”bad guy” killar, ska jag bara låta det vara tills något kanske går snett?

Elza Dunkels: Hej Mape! Tack för din viktiga fråga! Nej det tycker jag verkligen inte! Det vore väldigt märkligt att bara låta ett sånt potentiellt riskfyllt beteende bara fortsätta. Om du vet detta kanske ditt barn har berättat det för dig av en anledning. Hen kanske vill antyda att hen vill prata? Ta chansen men bit ihop kring oron så att du inte skrämmer barnet från att öppna sig för dig. Prata, fråga, lyssna och försök stärka barnets självbild. Barn som är trygga har större motståndskraft mot faror som exempelvis sexuella förövare. Att läsa om sexism kan vara en bra ingång. Det kan trigga en sund skepsis och kanske ett engagemang mot grooming. Lycka till med detta viktiga! Hör gärna av dig direkt till min frågelåda om du har fler frågor https://netnanny.wordpress.com (det gäller såklart alla som läser detta).

 

Kurt-Sune: Är det inte risk att barnen flyr till mer obskyra platser på nätet om föräldrarna skaffar sig sociala medier, som ex vis Facebook, InstaGram...?

Elza Dunkels: Hej Kurt-Sune! Bra att du frågar, för det är många som undrar detta. Jo, det där måste absolut skötas med känsla för ungas integritet. Det kan vara en bra idé att skaffa sig konton för sin egen skull, men inte för att övervaka barn, för det får ju som du skriver motsatt effekt. Som vuxen bör man aldrig kontakta barn på nätet, oavsett vem man är. Om barnen däremot själva tar initiativ till att vara vänner ska man självklart stolt tacka ja.

 

Sandra: Hej Elza! Jag är student och läste ditt kapitel i Ungdomskulturer igår, mycket intressant! Tycker du att en 14årig tjej som skickar bilder på sig själv i bikini till en 14årig kille är okej? Var går gränsen på vad som är okej och inte okej?

Elza Dunkels: Hej Sandra! Så roligt att mitt kapitel används! Det går inte att säga nåt generellt om frågan. Det beror så mycket på sammanhanget. Är det två personer som känner varandra väl? Eller är det första kontakten? Och hur mår tjejen och hur mår killen? Och tycker man att det skulle vara mindre riskabelt om de var av samma kön (hej heteronormativitet)? Ja, du förstår vad jag är ute efter, att vi inte kan sätta upp rätt eller fel så enkelt. Det kan vara helt ok men det kan också vara uttryck för att nåt är fel. Och den bedömningen måste en vuxen i barnets närhet göra, helst genom att se henne i ögonen och lyssna till vad hon säger. Jag tror också att det är viktigt att vi inte moraliserar kring nakenbilder och blåser upp det till nåt som nödvändigtvis är farligt. För då riskerar vi att skuldbelägga offret om nån utnyttjar dem. Vi riskerar också att blåsa upp själva händelsen till nåt som hon borde vara panikslagen för, fast sanningen ofta är att folk råkat ut för värre och ändå gått vidare i livet. Jag tänker mig att många behöver höra sånt lite oftare.

Gå till toppen