Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Kalhuggningen av Folkparkens buskar minskar inte brottslighet

Parkens fiender har rotat sig i Lund. Nyligen överfölls buskskiktet i stora delar av Folkparken, den stadsdelspark som både rödgröna- och allianspolitiker säger sig vilja vårda och utveckla som parkmiljö åt både nuvarande och kommande generationer, och jämnades med rotknölarna av sågfolket. Till och med de mödosamt etablerade klätterväxterna på pergolan till huset i parken har skiljts från sina rötter halvmetern ovan marken.
Grönskan i Folkparken i augusti 2013. Göran Bengtsson reagerar starkt på att buskskiktet i parken har beskurits.Bild: BILDJOURNALIST FREDRIK JALHED
De kapade stammarna och hela deras yviga grenverk hänger fortfarande kvar i pergolan, som om de bara väntar på att markägaren ska polisanmäla vandalismen. Kvarlämnade efter räden är också några anakronistiska ungträd av gran – ridå!
Kalhuggningen decimerar parkens betydelse för besökaren. För dennes upplevelse och hälsa är fridfullheten, avskärmningen från stadens puls samt naturlikheten, med mångfalden av växter och djur, viktigast. Buskskiktet omsluter och skyddar, skapar parkens olika rum och är en förutsättning för fågelsång och insektssurr. Att eliminera buskskiktet i en park är som att stänga vårdcentralerna i Region Skåne eller riva upp alla smågator i innerstaden.
Enligt den ansvarige parkförvaltaren var kalhuggningen påkallad av ett behov att bekämpa narkotikabrottslighet. Det får väl tolkas som att narkomaner häckat i buskarna och förväntas utrotas samtidigt som buskarna.
I själva verket var det så i fjol, att en enstaka narkoman vid ett par tillfällen promenerade från ett angränsande bostadsområde för att träffa sin kund i parken. Vore det inte effektivare att lösa den brottsligheten genom att riva bostaden, så att narkomanen flyttar till någon annan plats i staden?
Det är olustigt att tjänstemän använder nödlögner om brottsbekämpning för att sabotera ett antal av riksdagens miljökvalitetsmål genom kalhuggning. Men buskskikt i en park blir ofta utsatt för vidskepelse och förtal. Det är som om busken blir inkarnationen av de hot om överfall, rån och andra våldsamheter som är så vanliga i den urbana miljön.
Men våldsbrott i offentlig miljö begås framför allt i tät krogmiljö och svartklubbar, på vissa gator och torg. En ekologiskt utformad park med ett väl upplyst stråk för kvällspromenaden är nog den mest rogivande allmänna plats man kan finna i en stad.
Jag vill gärna önska, att parkförvaltningen i Lund känner sig inspirerad av närheten till två universitet med professionella ekologer och utvecklar en skötselplan för Folkparken, som lyfter den från det sterila sten- och stäppstadiet till den tryggt omslutande och rogivande oas, som en modern urban naturpark utgör.
Det skulle också vara klädsamt om ordförandena för de två nämnder som har ansvar för Folkparkens framtid visade åtminstone spår av intresse för dess potentiella kvaliteter.
För inte ska det vara ett självändamål att kombinera jumboplatsen bland svenska tätorter vad gäller andelen grönområden med en strävan att även ringakta deras kvaliteter?
Göran Bengtsson
Gå till toppen