Den som väntar sig en musikalromantisk dröm och scenografiskt överdåd lär bli besviken. Den ”My fair lady” som nu sätts upp på Helsingborgs Stadsteater är en avskalad, scenografiskt nedbantad version gjord som turnéföreställning i samarbete med Malmö Opera.

I ett slags tidsmässigt ingenmansland med drag av 1950-tal träffas blomsterförsäljerskan Eliza Doolittle (Annica Edstam) och språkprofessorn Henry Higgins (Lindy Larsson). Fonden hemma hos professorn utgörs av högtalardetaljer. Resten av rekvisitan är enklast möjliga – träbord och lådor som flyttas runt.

Två flyglar står på scenen och det är där, i de två hårt arbetande pianisternas och den slimmade ensemblens sång, som föreställningen växer fram. Intresset fokuseras på de två huvudkaraktärerna och, lite ovanligt, i första hand på professor Higgins.

Precis som storyn säger slår professorn vad om att han kan förvandla blomsterförsäljerskan med den hiskeliga dialekten till en balens välartikulerade prinsessa.

I pjäs-, musikal- och filmförlagorna pratar den fattiga arbetarklassens representanter cockneyengelska. I Helsingborgs Stadsteaters version blir det istället en blandning av svenska dialekter, med företräde för gammal Stockholmsslang, kryddat med moderna engelska kraftuttryck och en del felaktig användning av pronomen.

Men förvånansvärt lite krut läggs på det språkliga. Eliza uppför sig för buffligt och uppkäftigt för de fina salongerna, men så illa pratar hon inte i Annica Edstams tolkning. Så känns inte heller svenska dialekter som någon brännhet aspekt på klasstillhörighet i dag. Om man verkligen velat säga något om klass och status kopplat till språk så skulle ensemblen ha sett annorlunda ut.

Precis som i förlagorna utvecklas Eliza i takt med att hennes språk och uppförande slipas. Men den stora skillnaden i regissören Anna Novovics händer är att även besserwissern och mansgrisen Higgins börjar förändras i mötet med Eliza.

I Lindy Larssons tolkning blir professorn betydligt mjukare än torrbollen i tweed från den kända filmen. Här är han en mammas pojke i kavaj som döljer sin osäkerhet genom att spy ut elakheter, en självupptagen ungkarl och kulturkuf, inte jättelångt ifrån den manlige besserwisser som skulle kunna dyka upp i en teaterfoajé, en föreläsningssal, eller på ett bibliotek nära dig. Novovic vill sätta ljuset på det ”manliga geniet” och på något märkligt, och lite oroväckande, sätt är det professorn som framstår som mest samtida av alla karaktärerna.

Lindy Larsson gör en fantastisk prestation, med slängig kropp och ofta aviga rörelser gestaltas hans kamp mellan viljan till närhet och beröringsskräck.

Det är överlag väldigt fina insatser från samtliga i den väl samsjungna ensemblen. De välkända låtarna levereras klockrent, den nyöversatta texten av Ingela Pling Forman är fräsch och fyndig.