Nu diskuteras om sänkta ingångslöner eller utbildning är det bästa sättet att få in missgynnade grupper på arbetsmarknaden.

Denna polariserade diskussion är på intet sätt ny. Den fanns redan på 1930-talet och har ganska ofta blommat upp efter det stora paradigmskiftet inom arbetsmarknadspolitiken i början på 1990-talet när Sverige gick från 1–2 procent arbetslöshet till cirka 6-7 procent.

Nationalekonomer och borgerliga politiker har under lång tid förespråkat sänkta ingångslöner. Den grundläggande tanken är att sänkta kostnader för arbetsgivarna gör att vissa grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden blir attraktivare att anställa, särskilt i lågkvalificerade yrken. Det var också denna tanke som låg bakom alliansregeringens sänkning av socialavgifterna för unga 2007 och 2009, men Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har visat att reformen har haft en marginell effekt på arbetslösheten.

Dagenssocialdemokratiska politik när det gäller de grupper som har svårt att få jobbgår i stort sett ut på att erbjuda olika typer av utbildning. Vilka effekter det ger går inte att sia om ännu, men säkert är att nutidens ungdomar är bättre utbildade än vad ungdomarna var för både 15 och 20 år sedan. Trots det är ungdomar som grupp mer missgynnade på arbetsmarknaden.

Problemet är att ingen av de förespråkade lösningar går närmare in på hur det går till att få ett jobb idag. Det finns omfattande forskning om nätverkens betydelse för rekrytering. Rekrytering via kontakter och nätverk är både det vanligaste och det mest effektiva sättet att rekrytera ny personal.

Arbetsförmedlingens statistik över hur de som lämnar Arbetsförmedlingen till följd av att de fått jobb visar att 16-17 procent fått information om sitt nya jobb via Arbetsförmedlingen och att över 60 procent fått information via någon form av kontaktnät.

En intressant fråga är om sättet att få jobb har förändrats över tid. Mycket talar för att så är fallet. I Caroline Tovatts doktorsavhandling Erkännandets Janusansikte från 2013 intervjuas personer om bland annat hur de fick sitt första jobb. En tydlig bild framträder: De som gjort sitt inträde på arbetsmarknaden efter 1991 har varit beroende av kontakter. Även arbetsförmedlingens statistik visar att information från vänner och bekanta blivit allt viktigare under det senaste decenniet.

Fram träder alltså en bild där man måste ha rätt kontakter för att komma in på arbetsmarknaden, och det kravet blir allt viktigare. Det beror på att den svenska arbetsmarknaden har förändrats på flera sätt:

* Den typ av arbetskraft som var nödvändig i det gamla industrisamhället behövs inte längre. I dagens kunskaps- och servicesamhälle krävs annan kompetens, grundad på individuella egenskaper, till exempel samarbetsförmåga, servicekänsla och kreativitet.

* När arbetslösheten ökar, ökar även konkurrensen om varje jobb. Med en bra kontakt som kan lämna rekommendationer ökar möjligheten att få jobbet.

* Arbetsförmedlingen har havererat. Arbetsförmedlingen klarar inte av den uppgift som borde vara dess huvudsakliga: att förmedla jobb. Istället har Arbetsförmedlingens främsta uppgift blivit att kontrollera de arbetssökande och få in dem i olika former av åtgärder. De arbetssökande kontrolleras genom krav på aktivitetsrapporter där de ska uppge vilka jobb de har sökt. Arbetsmarknadsåtgärderna har vuxit i antal och är idag minst sagt svåröverskådliga med specialregler för i princip varje åtgärd.

Det faktum att nätverk tagit över Arbetsförmedlingens roll i att förmedla jobb missgynnar dem som har ett svagt kontaktnät: nyanlända och ungdomar. Förslaget om sänkta ingångslöner garanterar på intet sätt att just dessa grupper får de jobb som uppstår.

Peter Håkansson