Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Vissa byter jobb eller man då och då”

Mitt hem är min borg.
Sällan har det uttrycket varit så sant för mig.
I mer än ett halvår har vårt hem varit nerpackat och magasinerat.

Nu lider maken och jag ingen större nöd. Vi har lånat ett fullt utrustat hus. Men tallrikarna vi äter på är inte våra. Sängen jag sover i är inte min. Och blommorna jag vattnar tillhör någon annan. Spelar ingen roll att det är mina föräldrars hus, som lägligt nog stod tomt.
För jag är mer fäst vid mitt hem och mina saker än jag hade kunnat tro. Utan dem är jag inte riktigt mig själv.
Hur kunde det bli så här?
Läs också "Vi har aldrig köpt ett hus för att ha det för alltid."
Svaret är renovering, igen. Den här gången har vi blåst det nya huset – vårt femte inom en mils radie.
Inte för att vi älskar att måla, byta fönster och lägga golv. Mer för att vi gillar resultatet när vi själv fått bestämma.
Vi har aldrig funderat så mycket över hur länge vi ska bo på ena eller andra stället. Inte hur tätt barnen skulle komma heller.
Så det var lika bra att ge sig på ett hus som behövde all omtanke i världen.
Vi har aldrig funderat så mycket över hur länge vi ska bo på ena eller andra stället. Inte hur tätt barnen skulle komma heller.
Men när barn nummer två anlände var hus nummer ett för litet, redan efter ett och ett halvt år.
Hus nummer två låg visserligen utanför stan. Men det var praktiskt för en barnfamilj, gatan drällde av ungar i samma ålder och dagis låg fem minuter bort.
Det var perfekt tills tre barn skulle skjutsas varje dag till kompisar och aktiviteter inne i tätorten. Vi kunde varit Taxi Höganäs filial.
Läs också De lämnade storstadslivet för att rädda släktgården.
Så praktiska omständigheter förde oss in till tätorten igen och den ståtliga, men lite bedagade kaptensvillan med en gnutta havsutsikt. Hur kan man flytta därifrån undrade folk när vi, samtidigt som sista barnet flyttade ut, övergav allt vad renovering, städning och trädgårdsarbete hette.
Nu skulle vi leva vuxenliv i arkitektbelönat modernt radhus. Som helrenoverades först för säkerhets skull.
Kanske är det så som jag tänker ibland: 'Vissa byter jobb eller man då och då. Vi byter bostad emellanåt.'
Kan man erkänna när man valt fel? Ja, det är klart man kan. Radhuslivet blev för smått. I yta, när svärsönerna blev fler och första barnbarnet kom. Men också känslomässigt, i en bostadsrättsförening där rätt skulle vara rätt och ordning gick före trivsel.
Så nu är vi här. Om en månad packar jag upp första flyttlådan i mitt eget hus. Sätter mig i min egen fåtölj och dricker kaffe ur min egen mugg. Och mår mycket bättre.
Tillsammans med min man sedan snart trettio år.
Kanske är det så som jag tänker ibland: "Vissa byter jobb eller man då och då. Vi byter bostad emellanåt."
Gå till toppen