Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Umberto Ecos ord bor i min kropp

Hans knarriga röst i mitt minne: jag ser och hör honom föreläsa i semiotik, läran om tecken och teckenproduktioner, hur betydelse blir till och hur vi förstår varandra, i Bologna i början av nittiotalet.
Umberto Eco 2011.Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Han var enormt underhållande, kvick och trots sin kroppshydda vig, för att inte tala om hur vig han var i språket. På samma sätt som han talade om tecknets potentiella oändlighet, eftersom det aldrig slutgiltigt kan låsas fast i en betydelse, alltid är i behov av ytterligare nyansering, förkroppsligade han i sitt tal det potentiellt oändliga kommunikationsanspråket. Ofta blev han så ivrig att han glömde att andas in ny luft, bara lät meningen fortsätta i knarr tills han blev blå i ansiktet och då fortsatte att artikulera sig – på inandningen istället.
Tolerans kräver en konstant vilja att kommunicera, nyansera och tolka. Att inte tolerera är att inte förstå. Eco skrev receptet på den enda möjliga medicinen mot förenklad populism, storvulen retorik och fasta kategorier. Hans envetna nyanseringssträvan både föder och kräver språklig nyfikenhet och historisk kunskap. Han omvandlar xenofobin till en medvetenhet om främlingsrädslans ursprung och orsaker.
Hans ord bor i min kropp. Översättning är en sorts mentalt införlivande och när jag översatte hans essäsamling "Fyra moraliska betraktelser" (1999) tuggade, svalde och idisslade jag hans tankar tills jag kunde omformulera dem på mitt språk, med mina ord.
Starkast intryck gjorde vad han kallade den intellektuella funktionen, den som inte är skild från moralen, tvärtom: ”Att välja att utöva den är ett moraliskt val, på samma sätt som kirurgens beslut att skära i levande kött för att rädda liv är ett moraliskt val. Men för att kunna skära måste kirurgen hålla huvudet kallt, och huvudet måste förbli kallt när det är dags att sy ihop igen, när det inte längre lönar sig att fortsätta operera”, skriver han i essän ”Tankar kring krig”.
Modet att minnas vår historia är vad som djupast sett gör oss till människor, slog han också fast. Till dem som i Italien förespråkade en nationell försoning i betydelsen att glömma vad som varit, sa han: ”Men bortträngning orsakar neuros. Även om försoning innebär medkänsla med och respekt för alla dem som kämpade sitt krig i god tro, är inte förlåtelse detsamma som att glömma” (”Den eviga fascismen”).
Tillbaka i Aula Magna på Via Zamboni i Bologna, hösten 1993. Den ryske semiotikern Jurij Lotman har just gått bort och Eco utropar en halv minuts tystnad till hans åminnelse. Det blir dödstyst tills han säger: ”Äh, 25 sekunder kan räcka”. Spontan applåd och skratt. Låt oss hedra Eco genom att aldrig någonsin tystna. Låt oss skratta och gråta och aldrig glömma hans uppmaning om att aldrig glömma och aldrig förenkla. Låt oss eftersträva hans enastående förmåga till såväl besinning som förundran.
Gå till toppen