Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Japansk vardagspoesi berör

Systrarna

Japan (Umimachi diary), 2015. Regi: Hirokazu Kore-eda. Med: Haruka Ayase, Masami Nagasawa, Kaho, Suzu Hirose. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.08.
Relationen föräldrar–barn är ett återkommande tema hos japanen Hirokazu Kore-eda. I ”Barnen som inte fanns” (2004) undersöker filmaren vad som händer i en syskonskara när mamman ger sig i väg och lämnar barnen att klara sig på egen hand. I ”Sådan far, sådan son” (2013) brottas två familjer med vetskapen om att deras söner har blivit förväxlade vid födseln.
Nya ”Systrarna” är löst baserad på en populär manga­serie om tonåriga Suzu (Suzu Hirose). Hon lever med tre äldre halvsyskon i det ärvda gamla mormorshuset i Kamakura vid havet och älskar att spela fotboll. Filmen tar sin början då systrarnas gemensamme far begravs och Suzu för första gången möter de tre andra, som inte sett pappan på femton år. Han lämnade familjen för Suzus mamma och vad som hänt med de tre äldres mor förblir länge en hemlighet. Efter begravningen erbjuder systrarna den allvarsamma Suzu att flytta hem till dem.
Kore-eda har i film efter film utvecklat och förfinat sin bitvis vardagsnära, bitvis poetiska berättarstil där, framför allt i ”Systrarna”, även ekon finns från äldre traditioners Japan trots att dagens livsstil och mode dominerar. Det kan röra sig om minnen vid en bestämd matlagning eller om hur systrarna bevarat sedvänjan att plocka plommon från trädgårdens dignande träd och göra eget brännvin. Eller firandet med fyrverkerier då körbärsblommorna slår ut.
Tempot är lugnt. Dramaturgin befinner sig långt från melodramens häftiga kast även om känslostyrkan kan vara densamma. Bilderna har en svårgripbar inneboende skönhet som trollbinder mig.
Regissören jämförs då och då med rätta med Yasujiro Ozu (1903–63), en av den japanska filmens förgrundsgestalter med ett speciellt öga för den på ytan knappt synliga men på djupet verkligt omskakande dramatiken inom en familj. Hos båda filmarna förekommer aldrig någon lättköpt, förutsägbar intrig. De händelser som på ett känslomässigt plan har varit avgörande och utformat och präglar rollgestalterna avslöjas undan för undan, nästan som i förbigående. Först mot slutet av ”Systrarna” blir det till exempel uppenbart att den äldsta och mest ansvarstagande systern, sjuksköterskan Sachi (Haruka Ayase), delar vissa erfarenheter och minnen av pappan med Suzu. Det gör att de utvecklar en särskild relation och Sachi ser i högre grad än de två andra att Suzu sitter fast i en smärta och sorg efter att ha skött den älskade fadern innan han dog.
Döden är likaså ett återkommande tema i Kore-edas verk. ”Efter livet” (1998) gestaltar på ett lite drömskt vis en grupp människors tillvaro efter döden. I ”Systrarna” finns den cancersjuka äldre kvinnan som driver restaurangen Havskatten och Sachi börjar en ny tjänst inom den palliativa vården. Mellansystern Yoshino (Masami Nagasawa) dumpas gång på gång av olika pojkvänner, dricker för mycket men får i sitt bankjobb också omskakande insikter i hur skört en människans liv kan vara då ekonomin knakar.
Kore-eda ser ofta med öm blick på sina gestalter och han är en lysande personinstruktör. Det märks inte minst i det utsökta arbetet med unga Suzu Hirose, vars ögon berättar så oändligt mycket mer än hennes ord. I den här filmiska världen blir människors kombination av styrka och svaghet extra tydlig. Alla individer har samma värden och Kore-eda fångar ännu en gång med eftertryck innebörden av en humanistisk människosyn.
Gå till toppen