Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Gråzoner som föder kultur

En digital klocka hänger över entrén till Moderna museet i Belgrad. Förra året räknade den ner till öppnandet av museet som varit stängt för renovering sedan 2007. Museet öppnade aldrig och klockan har stannat. Samma vecka som det i Sverige införs gratis inträde på statliga museer passerar jag Nationalmuseum som också är stängt för renovering, i snart 13 år nu. Byggplasten fladdrar och smäller i vinden och förstör alla turistbilder från Republiktorget.
Jag hann besöka Moderna museet några gånger, och det känns trist att det är stängt. Det är en ovanligt cool byggnad precis där Sava och Donau flyter samman. Men att det statligt finansierade kulturlivet präglas av märkliga prioriteringar, skumma upphandlingar och politiska konflikter är ändå inte mer än just trist. För kultur råder det då ingen brist på i Belgrad. Snarare drabbas jag regelbundet av kulturstress över att inte hinna med eller kunna välja bland alla dessa film-, teater- och musikfestivaler som hela tiden pågår. De nya konsertställena som öppnar. Utställningar på pop-up gallerier. Min kompis Långa Jelena som lever ett typiskt urbant singelliv och går ut flera kvällar i veckan skriver undervisande till mig i ett mejl att de senaste åren har restauranger i hemmamiljö blivit populära, ”det finns två stycken bara i ditt kvarter”. Stressen!
När det publiceras resereportage om Belgrad kallas staden ibland för nya Berlin. Den lite slitna liknelsen har sin relevans om man menar att staden lockar kreativa människor att skapa alternativ kultur. Låga hyror, gråa zoner och lite lagom olydnad, ja kanske även stängda statliga museer, verkar bidra till ett bra klimat för fria konstnärer och kulturarbetare.
De första gångerna jag rumlade runt i Belgrad och blev förförd av politik och kultur och allt däremellan, i början av 2000-talet, fanns det gott om hel- eller halvillegala barer i lägenheter och källare, på innegårdar till ockuperade hus och på båtar i Sava. Min kompis Nala jobbade som bartender och dj och visade alla de gömda ställena. Det var fortfarande lite vilda västern i Serbien då, så kort tid hade gått sedan decenniet då undantagstillstånd gällde och Milosevic styrde. Det festades fortfarande som om det inte fanns någon morgondag, för vad ska man göra när framtiden är oviss och pengarna räcker till några öl till men inte till en månadshyra. Man dricker ju ölen.
Nu är det reglerade öppettider och krav på kassaapparater och antagligen införs det rökförbud snart. Det blir förstås bra när saker och ting blir mer uppstyrda och museer öppnar igen, men mycket kreativitet föds nog just lite utanför regelverk och institutioner.
Så länge kan man ju göra kultur av skumma upphandlingar. Som utställningen som pågår just nu på ett kafé i Banja Luka, med namnet Museet för offentlig upphandling. Där ställs olika föremål ut tillsammans med priset som betalats för dem, som ett askfat för 6 000 kronor eller en bit asfalt för 10 000 kronor. Och nya chefen för Moderna museet i Belgrad vill att den avstannade digitala klockan ska ingå i museets permanenta samling när det väl öppnar igen. Till sommaren sägs det.
Gå till toppen