För ett gäng punkare som svurit på att aldrig återförenas är det ganska punk att göra just det. Varför nittiotalsikonerna Refused håller på igen? För att ingenting förändras, som frontmannen Dennis Lyxzén både vrålar i första låten "Elektra" och konstaterar i ett senare mellansnack. Världen är fortfarande full av folkmord, kapitalism, rasism och sexism. Dennis är fortfarande lika arg. "Fuck rockmän. Vi är den sista generationen, sedan får det komma något annat", säger han och applåderar förbandet Arre! Arre!, en fantastisk feministisk surfpunkkvartett.

Hur många manliga rockmusiker har du hört säga något sådant? När han ropar "krossa snutstaten!" får han det att låta lika sakligt som en proposition från regeringen. Samma övertygels hörs i varenda gallskrik. Frontmannen vet sina vokala begränsningar, men vänder dem till sin fördel.

Om konserten bara är en övning i ilska och politiskt gravallvar? Nej, Dennis skojar också om hur imponerad Malmöpubliken inte blev av Refused på nittiotalet. Halvvägs in i "The deadly rhythm (of the production line)" vänder bandet på en femöring och kastar sig in i Slayers "Raining blood", allt medan vokalisten skrevjuckar i takt med det hetsiga thrashtuggandet. Efter trettio sekunder fortsätter de med sin egen låt som om inget hade hänt.

Den episoden är ganska talande. Punk och hardcore brukar uppfattas som något primitivt, först en jäkla massa attityd och så två-tre enkla ackord för att staga upp det hela. De fyra musikerna bakom sångaren är däremot så skickliga att basisten får höras lika mycket som gitarristerna. Det kommer ett snabbt parti i tjugotvå år gamla låten "Pump the brakes" där de faktiskt låter som det hardcoreband de var en gång i tiden. Nästan allt annat får de snarare att låta som en blandning av postpunk, math rock och noiserock – oavsett om de river av en nittiotalsklassiker eller något från fjolårets återföreningsalbum "Freedom". Uttrycket är stötigt, svängigt, nervigt och förbluffande sammanhållet.