Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Vad har komiker för ansvar i ett hårdnat politiskt klimat?

Syskonsex, kvinnohat, rasism och pedofili. Kan man skämta om vad som helst när samhällsklimatet hårdnar? I den svenska humorvärlden kan man urskilja två falanger – altruister och nihilister. De har helt olika syn på en komikers roll i en värld som brinner.

Ser det ut som att vi bor i ett tättbefolkat land? frågar Kristoffer Appelquist retoriskt och tittar ut genom bilrutan.
Sen eftermiddag. Utanför passerar vidsträckta skånska åkrar i skymningen.
– Det är ju tomt.
Snart är det premiär för hans nya show ”Kristoffer Appelquist är död”, och nu är vi på väg mot en ståuppklubb i Hässleholm där han ska testa delar av materialet.
Kristoffer Appelquist tycker att samhällsklimatet just nu gör honom till en sämre komiker eftersom han måste agera ”städgubbe åt alla idioter.”Bild: Emma Larsson
Den senaste tiden har Kristoffer Appelquist haft svårt för att koncentrera sig på att skriva skämt. Han har varit för arg. Och ledsen.
En dryg vecka tidigare skrev han ett Facebookinlägg riktat till den svartklädda rasistiska mobb som hade begett sig till Stockholms central för att misshandla nordafrikanska flyktingpojkar: ”Jag måste försöka förstå dig. Försöka prata med dig som jag gör med mina vänner. Försöka tala dig till rätta. Annars begår jag samma misstag som du. Det tänker jag aldrig göra. Mitt hat får du inte. Mitt våld får du inte”.
– Jag är tvungen att trycka ut det. Annars kan jag inte göra någonting annat. Jag kan inte jobba. Det är en jävligt obehaglig stämning i landet. Men så har jag den här megafonen. Och först efter att jag har skrikit i den kan jag få syn på fåglarna vid fågelbordet. Då kan jag skriva ett skämt om att de ser ut som tjackisar där de sitter och äter. Sedan byggs en ny ilska upp, säger Kristoffer Appelquist.
Han säger att samhällsklimatet just nu gör honom till en sämre komiker, eftersom han måste agera ”städgubbe åt alla idioter”.
Men är det verkligen en komikers uppgift? Själv är han väldigt tydlig på den punkten. En komiker ska, precis som journalister, politiker och andra offentliga personer, använda sitt utrymme på ett ansvarsfullt sätt.
Kristoffer "Kringlan" Svensson.Bild: Emma Larsson
Man skulle kunna kalla dem för humorvärldens altruister. Komiker som likt Kristoffer Appelquist använder sin röst för att få människor att skratta, men också för att bekämpa den framväxande rasismen och intoleransen. Soran Ismail har åkt runt i landet och träffat människor med främlingsfientliga åsikter. Magnus Betnér har outtröttligt debatterat med Sverigedemokrater. Henrik Schyffert har tagit ställning för en human flyktingpolitik och uppmanat folk att skänka pengar till flyktingar. Özz Nûjen och Måns Möller drar just nu fulla hus med sin delvis antirasistiska show ”Sveriges historia – den nakna sanningen”.
Sedan finns det komiker som inte alls vill kännas vid något sådant ansvar, som tycker att deras jobb är att underhålla, att säga det som inte får sägas, att testa gränser och spränga tabun. Man skulle kunna kalla dem för nihilister.
Jag känner Kringlan och vet att han är en snäll människa. Men han gör helt klart skada. Han säger jävligt vidriga grejer.
Kristoffer Appelquist nämner två komiker som han menar använder sitt utrymme på ett ansvarslöst sätt: Kringlan Svensson, som i slutet av förra året mordhotade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i podden ”Alla mina kamrater” (”Jag vill att hon ska sitta på en sådan där liten båt och bli våldtagen medan hennes man tittar på”), och Anton Magnusson, också känd under artistnamnet Mr Cool.
– Jag känner Kringlan och vet att han är en snäll människa. Men han gör helt klart skada. Han säger jävligt vidriga grejer. Det är samma sak med Mr Cool. Han är smart, rolig, begåvad, men han är ansvarslös. Om man gör grejer med vilje, som man vet gör att folk får ont i magen, då är man bara respektlös. Eller full.
Kristoffer Appelquist tycker att läget är skarpt. Och han låter väldigt uppfordrande när han pratar.
– När världen ser ut som den gör, hur fan kan man ägna sitt medieutrymme åt att testa gränser? Vad gjorde man på varietéerna medan Hitler gick in i Polen? Om man då höll på med exempelvis en jätteliten miljöfråga måste man ju i efterhand fråga sig: Sysslade vi inte med fel grejer?
Fast vore det i så fall inte skönt om någon skämtade om bajs under tiden, så att det inte bara var en massa tråkigheter?
Anton Magnussons ”Mr Cool” är rasist och kvinnohatare. Tanken är att karaktären ska ha så impopulära åsikter som möjligt.Bild: Emma Larsson
Så tänker Anton Magnusson, Malmökomikern som rappar under artistnamnet Mr Cool, och som förra året hoppade av Emmabodafestivalen efter protester, men som till sist ändå dök upp, då som en del av humorgruppen Specialisterna.
Han tar Appelquists kritik med ro.
– Man har ett ansvar att underhålla. Det är främmande för mig att man också ska ha ett samhällsansvar. Det finns heller inga vetenskapliga studier som visar att exempelvis våldsbrotten skulle öka bara för att man skämtar om det.
Tanken med karaktären Mr Cool, förklarar han, är att han ska ha så impopulära åsikter som möjligt. Därför sjunger han om att ha sex med barn, kvinnor som är horor och ska dö, och bögar och flator som är äckliga och därför ska gå samma öde till mötes. Misogynin, pedofilin och homofobin är så bottenlös att det inte går att komma på något värre att säga.
Däremot är rasismen relativt nedtonad, i alla fall på senaste plattan ”Discofeber” som släpptes i höstas. Men det är mer av estetiska än moraliska skäl.
– Främlingsfientlighet är ju en rätt populär åsikt nu, så då tycker jag inte att det är så kul att fortsätta med det. Det är uttjatat. Men, ja, alltså ... jag är inte helt konsekvent, den typen av skämt slinker fortfarande in ibland, säger Anton Magnusson.
Vi träffas på en krog på Möllevångstorget i Malmö en solig vårvinterdag. Anton Magnusson beställer en kopp kaffe och ett glas vitt, som han sedan dricker växelvis ur, och berättar att hans drivkraft med Mr Cool är att röra vid tabun och ”busa med och störa sig mot de präktiga i samhället”.
En komikers uppgift är att underhålla, menar Anton Magnusson. ”Det är främmande för mig att man också ska ha ett samhällsansvar”, säger han.Bild: Emma Larsson
Men visst kan Anton Magnusson också vara politisk när andan faller på. Specialisterna, en humorgrupp som han har ihop med Albin Olsson och Simon Gärdenfors (som var i blåsväder häromåret sedan han hittat på att han betalat 6 000 kronor för att döda en kambodjansk pojke), har ”problematiserat det här med att det är olagligt för syskon att ha sex med varandra”.
– Man brukar säga att så länge båda är med på det och det inte skadar någon så är det okej – det gäller för alla utom syskon. Där har vi fortfarande en lag för att vi tycker att det är lite äckligt. Så det kan slinka in lite politiska grejer i ens humor, även om huvudsyftet alltid är att det ska vara så ball som möjligt.
Så det är en politisk fråga som du brinner för?
– Nej, inte direkt. Men det finns sådana som anser sig vara väldigt öppna, som har ett öppet sinne till homosexualitet och andra saker som avviker från normen, men när det kommer till syskonsex tycker de bara att det är äckligt. Då är det här ett sätt att provocera dem att ta upp debatten, genom att visa att man är mer öppen än dem. Det är det jag brinner för. Jag bryr mig inte så mycket om själva sakfrågan.
Liksom Anton Magnusson kan ståuppkomikern Petrina Solange – som ska värma upp publiken under Kristoffer Appelquists kommande turné – gärna ikläda sig rollen som den ingen vill vara.
Petrina Solange värjer sig mot att humor alltid måste sparka uppåt och skulle aldrig skämta om något bara för att det är viktigt.Bild: Emma Larsson
– Jag har skämt där jag utger mig för att vara rasist. Jag tycker att det är kul. Jag tycker inte att det är kul med rasister på riktigt. Men jag kan skämta så på en ståuppklubb för där förstår alla att det är just ett skämt. Sedan kanske alla inte skrattar. Men de förstår vilken kontext det sägs i.
Hon värjer sig mot regler för humorn, som att man alltid måste sparka uppåt. Hon säger att hon skämtar om saker som berör henne och ofta handlar det om sådant som händer i samhället, men hon skulle aldrig skämta om något bara för att det är viktigt.
– Ett roligt skämt är ett roligt skämt. Och därmed basta. Där är jag väldigt autistisk: är ett skämt kul så säger jag det, är det tråkigt så säger jag det inte.
Ståuppkomikern Malin Appeltofft, som tillsammans med kollegan Anneli Abrahamsson gör ståuppshowen ”Motherfuckers”, tillhör altruisterna. Hon tycker att en komiker ska vara en ”nagel i ögat på makten” och att man alltid ska slå uppåt. Hon har svårt när man skämtar på bekostnad av någon som ”det är synd om eller någon som redan ligger”, och hon ser ståuppscenen som ett forum för att göra samhället bättre.
– Jag kan inte gå upp och säga jättebra och viktiga saker om samhället om det inte är roligt. Det måste vara skämt som funkar. Men ambitionen är att det ska sätta igång tankar hos publiken. Jag vill inte att de ska gå därifrån som rasister och lägga sin röst på Sverigedemokraterna, säger hon.
Hon tycker att man kan skämta om vad som helst, men om man ägnar sig åt grovkornig satir måste man vara tydlig i sin intention, och fundera på hur det landar.
– Det sitter alltid ett gäng som höhöar åt allt och inte tänker efter. Har man gjort samhället en tjänst om folk bara sitter och skrattar med och det inte är så tydligt vad det går ut på? ”Aha, den här komikern är nog egentligen för jämställdhet men nu står han och säger tvärtom”. Jag tror inte alla är med på det här tvärtom-språket.
Simon Svensson.Bild: Emma Larsson
Malmökomikern Simon Svensson är inne på samma spår.
– Det blir så dumt om man ena sekunden är allvarlig, och nästa drar ett skämt. Folk förstår inte: ”Vadå, förra gången var det du sa på allvar?” Man tar bort en del av sitt handlingsutrymme, säger han när vi ses på en kaffe på Malmö central.
Men han tycker, tvärtemot Malin Appeltofft, att det är dumt att komiker har fått en position som viktiga, politiska röster i offentligheten. Allt skulle vara lättare, säger han, om vi bara kunde komma överens om att ”clowner är clowner”.
– Komiker är dumma i huvudet. Vi är fjantar. Vi har inget viktigt att säga. Du ska absolut inte lyssna på oss.
När han jobbade på satirprogrammet ”Tankesmedjan” i P3 kunde det ibland ringa någon från P1:s samhällsprogram och säga: ”Det där var en väldigt intressant infallsvinkel”. Han sträckte på ryggen, men när han sedan var med i en studiodebatt och fick mothugg kände han: ”Vad håller jag på med? Jag kan absolut ingenting om det här”.
”Komiker är dumma i huvudet. Vi har inget viktigt att säga. Du ska absolut inte lyssna på oss”, säger Simon Svensson.Bild: Emma Larsson
– Det var lite löjligt när Henrik Schyffert gick ut och sa att en flykting kostar som ett Netflix-abonnemang. Är det verkligen så? Det kanske stämmer, men jag litar inte på det när han säger det, säger Simon Svensson och fortsätter:
– Det var samma sak när alla hade sett den här Carl Stanley-filmen och bara: ”Det här är jätteviktigt”. Det är det inte alls. Carl Stanley är 17 år och en tramsbytta. Han gjorde ett jättekul skämt, hahaha, men det var allt.
Helsingborgsbördige Carl Stanley är visserligen 19. Men han ger Simon Svensson rätt. Hans videoklipp ”Systemkollaps” – där han går runt i Stockholm och ironiserar över frånvaron av tecken på samhällets sammanbrott – sågs av två miljoner människor på ett dygn. Men det var inte menat som ett politiskt statement. Det råkade bara bli så. Han skulle aldrig ha publicerat videon om den inte var rolig.
SVERIGE �R FULLT!

Systemkollaps!

Posted by Carl Stanley on Tuesday, February 2, 2016
– Att utbilda folk i humor, att lära folk att humor är en ventil som gör att man kan bearbeta jobbiga saker, kan vara lika viktigt som att berätta för folk att Sverigedemokrater är dumma i huvudet. För jag tycker att det finns en brist på humor i vårt samhälle, och en oförståelse för hur den funkar och vad den är till för, säger Carl Stanley.
Restaurang Farozon ligger i utkanten av Hässleholms centrum, och ser ut som ett amerikanskt stekhus, med en parkering precis utanför ingången.
I källaren håller ståuppklubben Snack till en gång i månaden. Kristoffer Appelquist går på sist. Han skämtar om döden, gör en riskbedömning av lokalen, och berättar om sin bucket list. Sedan frågar han en kvinna i publiken vad som står på hennes. Hon säger att hon vill tillbringa sina sista dagar på en ö. ”Du vill dö på Gotland? Det fixar vi imorgon”, säger Kristoffer Appelquist och imiterar hennes östgötska.
Man kan eventuellt tycka att han går hårt åt en enskild individ i publiken, men hans framförande är kliniskt befriat från skämt om minoriteter eller andra strukturellt underordnade grupper.
Så har det inte alltid varit. Kristoffer Appelquist har vuxit upp.
– När Michael Jackson dog gjorde jag ett experiment med n-ordet. Jag tyckte det var intressant då, eftersom det var lite tabu. Jag kan inte fatta hur jag tänkte. Jag förstod nog inte att jag pratade i en megafon. Plötsligt får man hundra brev av människor som är ledsna.
Men Kristoffer Appelquist säger också att allt beror på sammanhang. När man skämtar i sociala medier eller i poddar, som nästan alla komiker gör nuförtiden, har man ingen kontroll på hur skämtet landar. Det är också kortare väg från att skämtet har kläckts tills det når mottagaren. Men i ett slutet ståupprum kan man höja taket hur högt som helst, tillsammans med de införstådda åhörarna.
– Jag tycker ändå inte att jag har rätt att gå upp på scen och skrika cp-mongo-neger bara för att ”ni har kommit hit, ni visste vad som gällde”. Men om det utvecklar sig så under kvällen, att vi börjar leka med tabun tillsammans och jag ser att alla skrattar, då kan man absolut göra det. Gruppen måste vara tillräckligt liten, och överenskommelsen tydlig.
Jag har själv några skämt där jag skojar om rasism, men där det är så himla tydligt att jag inte är rasist själv.
Komikern Emma Knyckare, som tidigare har varit programledare för ”Tankesmedjan” i P3 och nu har programmet ”Vardag” i samma kanal, säger att humor som slår nedåt ”bara är mobbning”.
– Man kan skämta om vad som helst, men det viktigaste är vem som är offret i skämtet. Jag har själv några skämt där jag skojar om rasism, men där det är så himla tydligt att jag inte är rasist själv.
Malin Appeltofft säger att det är svårare idag att komma undan med sexism och rasism på ståuppscenen.
– Ögonen har öppnats på många. Folk slår ner på det och säger att det inte är okej.
Förra året kritiserade den amerikanske komikern Jerry Seinfeld ”politiskt korrekta” studenter för att skada humorn.
Simon Svensson har också erfarenhet av det där. När han uppträdde på en studentfest i Trollhättan kom det fram en diabetiker efteråt med tårar rinnande längs kinderna.
Han kan inte anpassa sig efter om någon blir ledsen. Han förhåller sig ”konsekvensneutral” inför sina skämt.
Men tvärtemot Seinfeld tycker han att studenterna fyller en funktion för humorn.
– Förr i tiden var det kristdemokrater som man alltid kunde skämta om. Nu verkar det vara studenter som är moralens fanbärare. Men det är bara bra att det finns människor som blir sura för något. För annars skulle jag inte kunna skämta om det.
Simon Svensson tycker likt Anton Magnusson att en komiker ska utmana tabun och säga det som ingen annan vågar säga. Däremot kan det vara svårt att veta vad det är: Är det idag känsligast att säga ”Släpp in alla flyktingar” eller ”Stäng gränserna”?
– Förr kunde ett SD-skämt vara typ: ”Var är alla som röstar på SD? Man ser dem aldrig”. Men det funkar ju inte längre. Nu är de överallt, säger han.
Även om han tycker att komiker är korkade människor som inte kan hållas ansvariga för sina handlingar påverkas han av samhällsklimatet. Den allt tydligare polariseringen är en mager mylla för att hitta bra skämt, menar han. Alla har ju redan skämtat om ”de knäppa Flashback-rasisterna” å ena sidan och ”de värsta pk-människorna” å den andra. För ett par månader sedan hade han ett skämt som gick ut på att han slutat titta på nyheter.
– Nu när alla hänger med i allt, så tog jag ett steg åt sidan och sa: ”Jag skiter i det här nu. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vad ni pratar om”.
Det går inte att ropa triggerwarning där, för triggern är playknappen.
Simon Svensson är, i motsats till Kristoffer Appelquist, mer försiktig på ståuppscenen än i sociala medier, särskilt när han inte känner publiken – som nu när han är på väg mot ett tåg som ska ta honom till humorklubben Oslipat i Uppsala och Stockholm. När han uppträder på sin egen klubb Under jord i Malmö kan han ta ut svängarna mer, eftersom alla i publiken vet vem han är.
Men allra mest kan han släppa loss i sin podd ”Della Sport”. Där blir han ”busig som ett litet barn” och kan säga ”helt opassande grejer”.
– Känslan är fortfarande att ingen lyssnar. Vi får fler och fler lyssnare, men det är bara fans. Det går inte att ropa triggerwarning där, för triggern är playknappen.
Simon Svensson var inbjuden som gäst i podden ”Alla mina kamrater” i det avsnitt som var startskottet för ”Kringlan-gate”. Kringlan Svensson har avböjt att intervjuas i det här reportaget, så jag frågar Simon Svensson om de grafiska mordhoten mot Åsa Linderborg var ett symptom på den där känslan av att prata mellan skål och vägg.
– Ja, men det var det väl. Fast i det här fallet hade de chansen att klippa bort det, men de valde att inte göra det. Där skulle man kanske kunna kritisera dem. Jag vet inte, det kanske de skulle ha gjort.
Han berättar att han höll ett öga på chatt-fönstret under inspelningens gång.
– När Kringlan sa de absolut värsta sakerna var det enda folk skrev ”Det här är det roligaste jag har hört” eller ”Bästa någonsin”. Så jag satt och kände: ”Oj, alla fattar, det är kul”.
***
”Finns det några som röstar på SD här?”
Det är lågt i tak. Bokstavligt talat. Ståuppklubben Under jord, som drivs av bland andra Simon Svensson och Kringlan Svensson, håller till i källaren på Tangopalatset i Malmö varannan onsdag.
Det är komikern Armann som drar skämtet som enligt Simon Svensson har spelat ut sin roll.
Den unga publiken sitter tyst. Någon fnittrar.
”Nej, det är klart, inte här på det mångkulturella Möllan”, säger Armann, och så skämtar han om att människan är den enda art där hanen kan fingerpulla honan.
När Anton Magnusson går upp på scen är det inte som Mr Cool. På ståuppscenen har han en annan persona. Torrare, mer underfundig. Han skämtar om triskaidekafobi, rädsla för talet tretton, och att John Guidettis sämsta egenskap som fotbollsspelare är hans förkärlek för rå kyckling.
– Jag är nog en av de minst grova ståuppkomikerna i min generation. Jag var rätt grov i början, eftersom jag var van att skämta om den typen av ämnen och tabun. Men det är heller inget självändamål att vara snäll. Det är skratten som styr. Om det hade funkat lika bra med grov Mr Cool-humor på scen, så hade det säkert funnits fler sådana inslag i min stand-up, säger han.
Några dagar senare lanserar Liberala ungdomsförbundet i Stockholm ett förslag om att göra det lagligt med nekrofili och incest. Lagstiftningen kan inte ”utgå ifrån att det är äckligt”, säger ordföranden Cecilia Johnsson till Aftonbladet.
Hon resonerar alltså exakt som Anton Magnusson. Båda verkar drivas av viljan att positionera sig gentemot de präktiga (i det här fallet moderpartiet), skapa chockverkan och få uppmärksamhet, snarare än genuin omsorg om sakfrågan som sådan.
Kristoffer Appelquist tycker att samhällsklimatet just nu gör honom till en sämre komiker eftersom han måste agera ”städgubbe åt alla idioter.”Bild: Emma Larsson
Ingår det inte i rollen för en relativt ung komiker, precis som för ett ungdomsparti, att gå i bräschen och tänja på gränserna för vad som kan sägas och skjuta ansvarstagandet på framtiden?
Kristoffer Appelquist säger att han i början av sin karriär kallade alla i branschen som kunde försörja sig för ”sellouts”.
Idag är han själv en bred, etablerad komiker med egna shower och tv-program.
– Jag fungerar nog som vilket företag som helst, med en värdegrundstanke i botten. Vad står jag för? Jag vill inte sända ut signaler som strider mot det. Jag vill inte få kompisar som jag inte gillar.

5 humorskandaler

Henrik Schyffert klär ut sig till indian
Med fjädrar och bar rumpa gör Henrik Schyffert en indiansketch under Melodifestivalen 2005. Svensk-Indianska förbundet polisanmäler händelsen.
Sissela Kyle skämtar om färgfilm
På Guldbaggegalan 2014 presenterar Sissela Kyle prisutdelaren Kodjo Akolor med: "Nu blir det färgfilm". Det leder till protester och att regissören Farnaz Arbabi lämnar galan.
Alice Teodorescu kallas "husblatte"
I mars 2015 kallas Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu för "husblatte" i satirprogrammet Tankesmedjan i P3, vilket leder till protester bland framförallt borgerliga opinionsbildare.
Mr Cool hoppar av Emmabodafestivalen
Våren 2015 blir det protester när Emmabodafestivalen bokar rapparen/komikern Mr Cool, vars texter präglas av pedofili och kvinnohat. Anton Magnusson, som han egentligen heter, hoppar av men dyker till slut ändå upp på festivalen.
Kringlangate
I november 2015 uttalar Kringlan Svensson i en podd dödshot mot Aftonbladets Åsa Linderborg, sedan tidningen publicerat en milt kritisk gästrecension av komikerns bok, signerad skribenten Victor Malm. Det slutar med att Kringlan förlorar nästan alla sina uppdrag.

Uppträder i Lund och Malmö

Kristoffer Appelquist har precis inlett sin turné med showen "Kristoffer Appelquist är död". På onsdag kommer han till Lunds stadsteater och på torsdag till Palladium i Malmö. Petrina Solange värmer upp publiken.
Gå till toppen