Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Inte död, bara lite sorgsen

Kristoffer Appelquist

Kristoffer Appelquist är död. Stadsteatern i Lund 2/3.
Varje dag pratade Astrid Lindgren med sina systrar i telefon. De började alltid med att säga "döden, döden, döden" för att ha det ämnet avklarat, sedan kunde de prata om annat.
Kristoffer Appelquist tänker på döden.Bild: Jeppe Blomgren
Ungefär så verkar det fungera i samhället i stort också. Döden är något som drabbar andra i statistik, nyhetsinslag och söndagstidningens dödsannonser och vi pratar helst inte om den.
Kristoffer Appelquist är inte morbid när han gör en hel föreställning på temat, snarare visar han en sund nyfikenhet inför vad det innebär att vara människa. Döden är det enda i livet vi kan ta för givet, så det finns en terapeutisk potential i att konfrontera vår kollektiva dödsängslan med humor.
För Appelquist är det till att börja med en sorts död att inte längre vara behövd av sina barn, annat än när sonen vill låna borrmaskinen. Han har fyllt sin biologiska funktion, men har fortfarande ett halvt liv framför sig.
Den sorgen – just där bränner allvaret verkligen till – leder vidare i en lång associationskedja där husdjur dör, hans biologiska pappa dör, flyktingar dör och Hasse Anderssons hund dör.
Fast blir det så mycket död i slutändan? Appelquist nämner i förbigående att döden nästan är avskaffad i västvärlden och att vi har högt uppskruvade förväntningar, rent av krav, på att leva tills vi blir jättegamla. Jag hade velat veta vad han tror att detta gör med oss, men kanske hittade han inga bra skämt att hänga upp sina funderingar på.
Det faktum att vissa människor inte blir så gamla tar han upp i en utläggning om begreppet hundår. När det gäller flyktingar kanske man skulle prata om afghanistanår och multiplicera med två eller syrienår och multiplicera med fyrtio. Då blev treåringen som spolades upp på stranden i Turkiet äldre än de flesta.
"Det gäller bara att räkna om det till något som inte känns sorgligt", uppmuntrar Appelquist och hittar en välbehövlig smärtpunkt.
Men mest bearbetar han sin egen medelålderssorg genom att gå igenom punkter på en lista över saker han vill hinna göra innan han dör. I verkligheten brukar målen på sådana listor vara rätt oviktiga för den som ligger på dödsbädden, men för Appqluist erbjuder de en ypperlig möjlighet att spinna loss i den ena absurda tankegången efter den andra.
Han fantiserar om att starta pannacottans brödraskap, en världsomspännande organisation ("ungefär som Röda Korset") som ska diskutera kokt grädde på politisk toppnivå. Han undrar varför inte terrorister använder jell-o i stället för bomber.
Han undrar vem som tar emot alla biståndsgetter han gett sin mamma i julklapp (och lyckas med bedriften att få ordet "lejonfitta" att inte kännas sökt i sammanhanget). Han avslutar med att spela upp världens sorgligaste låt, som han har skrivit själv.
Döden kommer kanske i skymundan, men föreställningen är definitivt något större än en lång radda väldigt roliga skämt. Kristoffer Appelquist är alltså inte död, bara lite sorgsen. Det ska vi vara väldigt glada för.
Gå till toppen