Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Måleri med dov och sällsam laddning

Allan Friis

Staffanstorps konsthall, t o m 3/4.

Som en korsning av möbel och maskin, palats och kropp, sluter sig det röda skåpet om sin hemlighet. "Jag är den ende som vet", kallar Allan Friis målningen från 1967. På flera sätt är den typisk för hans arbete. Avsiktligt kortsluter han det gåtfulla med det exakta. Penseldragen är tydliga, men motiven låter sig inte avkodas så lätt. Istället behåller de sin dragningskraft intakt. Den värld han format under decennier befolkas ofta av hybrider. Människor, djur och föremål byter skepnad, eller muterar mellan olika tillstånd. Surrealism möter science fiction, och utopi blir dystopi. I maskinkultens och senare digitaliseringens spår raderas gränsen mellan organism och teknologi, löfte och hot. Det enda som är konstant är laddningen, dov och sällsamt lockande.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen