Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skattjakt med nationaldiktaren

Drottningens juvelsmycke

Av Carl Jonas Love Almqvist. Manus och regi: Maria Sundqvist. Musik: Carl Jonas Love Almqvist, Joseph Martin Kraus. Musikaliskt arrangemang: Jonas Forssell. Scenografi & kostym: Leif Persson. Ljusdesign: Anna Björklund. Koreografi: Sara Ekman. Medverkande: Sara Ekman, Ola Simonsson, Helena Magnusson, Sebastian Durán, Björn Löfgren m fl. Operaverkstan. 5/3.
Det är något med hatten. När nationaldiktaren Carl Jonas Love Almqvist kliver in på scenen ser det ut som om huvudet fått växtkraft. Som om han samlat tankar, diktutkast och songes inuti själva cylindern. Smart strategi, för ur denna herres panna ramlade för sisådär 200 år sedan allt möjligt vackert som präglat den nordiska diktarklangen. ”Den lyssnande Maria”, ”Du går icke ensam” – ett par, tre takter räcker för att världen plötsligt ska handla enkom om detta.
Helena Magnusson och Sara Ekman som Amanda och Tintomara.Bild: Katja Sund
Nu är det inte bara hatten. Det är också Tintomara, som dyker upp som en mjukt spelande figur bakom Almqvists rockärm. I Sara Ekmans eleganta spegelgestalt härmas diktarens diskreta rörelser i en sorts lek som ska fortsätta genom en serie förvandlingsnummer i ”Drottningens juvelsmycke”, med manus och regi av Operaverkstans Maria Sundqvist. Tintomara är navet i berättelsen om det stulna kungliga diademet, men i egenskap av identitetsexperimenterande androgyn blir hen också den karaktär som appellerar in i vår tid.
Operaverkstan firar Almqvist-år och har i sommar premiär på ”Det går an” på Läckö Slott i Västergötland, ett nytt verk som även kommer att spelas i Lund. Men här och nu har Leif Persson riggat det malmöitiska scenrummet till inkråmet på Drottningholmsteatern. Tiljorna, taket, pelarna som håller det uppe – allt är gjort av knirrande trä som ger röst när artisterna rör sig genom dekoren. Och rör sig gör de: fram längs och upp genom våningsplan som förbinds via stegar och rep. Regi och koreografi går arm i arm med sångspelet där personregin går att ta på – Björn Löfgren ser till exempel ut att ha vuxit ihop med den maktfullkomlige Reuterholms svarta uppenbarelse. Den effektiva lilla kvartetten utmanas av rummets lådighet, men faktum är att akustiken ger violinen (Inga Zeppezauer), valthornet (Jake Maczynski), oboen (Halel Levin) och kontrabasen (Magnus Lorinius) en jordnära kontakt med dramat. Enkelt lånar sig musikerna också till repliker; ett samspel med ensemblen som överhuvudtaget fungerar väldigt fint.
Sångarmässigt är ”Drottningens juvelsmycke” bara helt njutbar, tack vare Jonas Forssells arrangemang där Kraus, som komponerade musik till Gustav III:s begravning, också finns med på ett hörn. Jag tänker inte minst på Helena Magnussons Amanda, som efter den mordiska maskeradbalsnatten låter sin röst djupt och öppet bevittna dramatiken. Annars blir Ola Simonssons exposé genom rollerna som diktaren, Tintomaras gamla mamma i nattsärk, den minderåriga kungapojken med mera, ett flott dyk genom teaterkonstens hav – också han en sorts Tintomara-figur.
Med ”Drottningens juvelsmycke” bjuder Operaverkstan i flera bemärkelser in till skattjakt. Om man inte har riktigt kläm på kulturhistorien? Här är den.
Gå till toppen