Med andra ord

Svenska folket sörjde

I en replik till gästskribenten Ann-Sofie Dahl ger Christer Nilsson sin syn på Olof Palme.

Olof Palme.Bild: Jan Dahlander (1976)
Replik till gästskribenten Ann-Sofie Dahl (7/3): ”Någon älskad landsfader var Olof Palme inte.”
Jag håller med Ann-Sofie Dahl (7/3) om att Palme inte var en älskad landsfader, han var alltför konfrontationsinriktad, arrogant och la sig i saker som han inte borde, samt spelade under täcket med USA. Men har vi haft någon älskad landsfader och vad har denne i så fall stått för? Per Albin Hansson som började nedrusta 1932 och som konsekvent ljög svenska folket rakt upp i ansiktet vid krigsutbrottet med mantrat: ”vår beredskap är god”. Var Hansson en älskad landsfader? Tage Erlander syntes vara en jovialisk gestalt och historieberättare. Men en mer ruelsefylld och obeslutsam statsminister när det gällde utrikespolitiken får man leta efter, enligt hans egna dagböcker. Han hade också det dåliga omdömet att bjuda in massmördaren Nikita Chrusjtjov och sätta sig med honom i Harpsundsekan 1964. Och han spelade precis som Palme under täcket med det nära samarbetet med NATO och mellan svenska FRA och amerikanska CIA.
Carl Bildt då? Knappast. Också han anklagades ofta för arrogans och elitism. Möjligen då fårbonden Torbjörn Fälldin. Fredrik Reinfeldt anslog en lugnare och hovsammare debatton, men var alldeles för ung för att bli en fadersgestalt.
Märkligt är att det undgått skribenten hur tydligt Palmes yviga citat och arroganta debattstil har speglats gång på gång i varenda dokumentär som nu visats på tv, ingen kan ha missat det. Och det hat som följde. Visserligen arrangerades begravningen av Socialdemokraterna, men att han då enligt skribenten skulle ses som ett partis ledare snarare än folkets är nonsens. Jag var där på gatorna den 15 mars 1986 i Stockholm – svenska folket sörjde djupt oberoende av politisk hemvist. Var var Ann-Sofie Dahl då?
Christer Nilsson
SVAR: Christer Nilsson må ha sin bild av Olof Palme. Av den stora mängd kommentarer jag fått, via mejl och i sociala medier, kan jag emellertid konstatera att vi var många, väldigt många, som inte såg Palme som någon samlande landsfader, varken före eller efter hans bortgång.
Det var sannerligen inte en slump att journalister och politiker, från vänster till höger, redan dagarna efter mordet började tala om att det nu fanns möjlighet till "en ny ton i svensk politik". Och då avsågs önskan om en mindre hetsig och mer respektfull ton mellan svenska politiker.
Ann-Sofie Dahl
Läs alla artiklar om: 30 år sedan Palme mördades
Gå till toppen