Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den frysta tiden

Dafna Maimon

Modern Lives. Lilith Performance Studio. Framförs 10.3-12.3 och 17.3-19.3.

Jag försöker göra en karta över de olika rummen i min anteckningsbok. Ett kök med en änka, en pojke och ett hembiträde, ett likadant kök till, en bur med två svarta hönor, en salong med fyra änkor och två siamesiskt ihopväxta hembiträden, ytterligare en bur… och ett kök? Nej, jag får inte till det. Skissen går inte ihop, och generad stryker jag över mitt sorgliga försök att bringa ordning i upplevelsen och vänder blad.
Dafna Maimon, "Modern lives".Bild: Dafna Maimon
Som så ofta bjuder Lilith Performance Studio in till drömmens och det undermedvetnas värld. De tre karaktärerna finns i flera kopior, och återkommer i de olika rummen. I centrum står den fiktiva fru Gyllendaal af Berntas, guldsmedsänka, som bär svart klänning med krinolin. Hembiträdena har vita förkläden, och pojken – eller drängen – lång vit skjorta. Publiken kan betrakta rummen från utsidan eller inne i scenerierna.
Estetiskt och stämningsmässigt finns det flera paralleller till Ingmar Bergman. Hembiträdena har håret som Kari Sylwan i ”Viskningar och rop” – en detalj som omedelbart framkallar filmens underliggande känsla av sjukdom och död. Här finns också inslag av biskopsvillan i ”Fanny och Alexander”. Och verkets tema: gränserna för jaget och konstruktionen av identiteten, anknyter till ”Persona”.
Karaktärerna i ”Modern Lives” kan vara olika individer – eller samma person under olika utvecklingsstadier. Mitt övervägande intryck är dock att vi bevittnar en splittring av jaget efter en outtalbar katastrof. I sin film ”Melancholia” försökte Lars von Trier åskådliggöra en svår depression genom ge den formen av en himlakropp med sådan förstörelsekraft att den kan förinta jordklotet. I ”Modern Lives” är den så stark att den har fått tiden att frysa. Föreställningen är ett utdraget ögonblick där ångesthjulet äntligen slutat snurra, där det är möjligt att andas och någorlunda uthärdligt att leva.
Det måste inte vara änkan som upplever det här, utan det kan lika gärna vara hembiträdet eller pojken som är den verkliga huvudpersonen.
Som alltid präglas Liliths produktioner av perfektion ner i minsta detalj. Den inmurade köksspisens rappade yta, tapeterna, dörrhandtagen, knappaskarna som änkorna sitter och rotar i. Men det som framförallt imponerar den här gången är skådespelarna och regiarbetet. Replikerna yttras med självklarhet och kuslig närvaro. Interaktionen aktörerna emellan och gentemot publiken känns naturlig trots det surrealistiska sammanhanget.
Performaceregi är inget som premieras med några guldmasker, Thaliapris eller andra teaterutmärkelser. Icke desto mindre finns det någon bakom kulisserna på Lilith som kan klämma fram guld ur skådespelare och statister.
Gå till toppen